Publicerad 2011-05-17 10:43
Frida Stéenhoff skrev frispråkiga dramer om sexualitet, cyklade velociped och klädde sig i frack. Den radikala prästdottern var lika svårsmält för konservativa män som för kvinnorörelsen, skriver Linnea Tillema.
Den 16 oktober år 1904 spydde Dagens Nyheters kritiker Georg Nordensvan galla över en av samtidens mest kontroversiella författare: ”Hon talar ur skägget oförfäradt […] utan blyghet, hvilket verkar motbjudande, ibland rent af äckligt.” Det var Frida Stéenhoff han menade, och det ”motbjudande” var i det här fallet hennes drama ”Öknen” som handlar om unga kvinnors sexuella längtan.
Äckligt, snuskigt, perverst – det tyckte många om Frida Stéenhoffs författarskap, inte bara konservativa män, utan även radikala sådana och delar av kvinnorörelsen. Men hon var ”en ny kvinna” och framhärdade i sin uppnosighet; hon såg sig själv som banbrytande och var övertygad om att framtiden skulle omfamna hennes idéer. Visst intresse har ägnats Frida Stéenhoff på senare år, men rättmätig uppmärksamhet får hon inte förrän nu: med Christina Carlsson Wetterbergs biografi ”Bara ett öfverskott af lif”. En välskriven, kunnig och synnerligen intressant berättelse om kvinnan som introducerade begreppet ”feminism” i Sverige men förblev en udda gestalt inom den svenska kvinnorörelsen.
Läs mer >> http://www.dn.se/kultur-noje/essa/sa-blev-frida-steenhoff-kvinnornas-pionjar
