Stig Östlund

söndag, september 04, 2011

Friidrotts- och fotbollstankar

Spontant.
Ja, inte går det bra för svenskarna. Beträffande Emma Green Tregaro, denna trevliga, sympatiska (och vrålsnygga [det skall man kunna säga utan att anklagas för att vara en mansgris] ) tjej som
genom att bara visa sig gör en fin reklam för vårt land. Men tyvärr, vi måste vara ärliga. Hon är och kommer aldrig att nå världstoppen. Vad det är som gör detta vet jag inte, men så har jag tänkt ända sedan hon började att teve-visa sina hopp.
Vi måste även vara ärliga och öppet erkänna att Carolina Klüft har gjort sitt inom världsidrotten. Vi tackar för all god PR hon givit vårt land, och hoppas att hon själv nu inser sina begränsningar.
Beträffande de svenska diskuskastarna förstår jag inte riktigt varför de kom med, men hoppas att det är 'bra nu'.
Trestegsfinalen är ännu inte 'avverkad'; skulle det bli svensk medalj överraskas jag stort men tydligen inte svensk massmedia.
Låt oss vara ärliga i dagens relativt mörka friidrotts-Sverige, erkänna våra svagheter men hoppas på en radikal förbättring inom några är. Som det nu är vänder sig säkert vår guldmedaljör inom sportjournalistiken TT (Idrottsbladet) i sin grav. Blir det invandrare som vänder den negativa trenden?
Samma gäller fotbollen; förlusten i Ungern hoppas vi på riktigt väckte SFF och andra fotbollsaristokrater.
Ingen Gunder Hägg eller Gunnar Nordahl (båda vilka hade fördelen mot nutid att inte ha konkurrens från världens alla hörn), men hyggliga svenska insatser på de internationella friidrotts- och fotbollsarenorna inom några år torde vi alla hoppas på.
Det är ju så att idrott är stort, i synnerhet friidrott och fotboll. Därför skall även lilla Sverige visa sina framfötter igen, trots nutidens mördande konkurrens.
Tills vidare fortsätter vi att drömma om Gunder Hägg, Grenoli, men även 'gamla' Carolina Klüft m fl gamla mästare.
Men det medfödda idrottshjärtat längtar efter något nytt.

Bloggarkiv