Stig Östlund

måndag, april 12, 2010

Malmö

En sprängladdning exploderade i natt vid universitetssjukhuset i Malmö. Smällen hördes över stora delar av staden. Jag har bott i Malmö, det var länge sedan, och det var en "varm" och skön stad. Jag stortrivdes bland skåningarna, gick i svetsskola på Kockums varv och hade möjligheter att snacka iff-iff (fotbollsklubben Malmö FF) varje dag med de härdade svetsarna på varvet. På kvällen eller under helgen stack man över till Nordens huvudstad Köpenhamn och slappade på Ströget och tycktes sig vara i världens centrum omgiven av världserfaret, kontinentalt folk som talade utrikiska som man stolt konstaterade att man förstod en hel del av. Det var vår, och livet lekte. Tala om Malmö (och Köpenhamn) i mitt hjärta. Och inte mycket kan göra mig mer förbannad än när någon uppsvensk klagar på skånskan som tacksamt blivit den varmaste svenska dialekten jag känner till. Idag är mitt en gång kära Malmö en annan stad där knivar, skjutvapen och bomber blivit ett fast inslag i gatubilden, judar måste fly stan och jag vet inte vad. Möjligen att iff-iff-känslan finns kvar, men jag tvivlar. Varför stoppa huvudet i sanden som de allra flesta gör? Det gör inte saken bättre. Hur få en sak förbättrad om man blundar för problemen? Jag vill tillbaka till Söndagsgatan (i Limhamn) av i går. Säg inte att t.o.m. den är raserad.

Bloggarkiv