Fotboll

Lyckostar i t.ex. Barcelona som inte behöver åka "halva jorden runt" för att på plats få se fotbollsmatcher av klass. Teven kompenserar, men man saknar "gräslukten" och allt det andra angenäma på plats. Ordet "fotboll" var kanske inte det första ordet jag kunde säga, men helt säkert tillhörde det de första orden. Som pojke slukade jag allt läsbart som fanns om fotboll, och när husorganet Rekord Magasinet hade en artikel om t.ex. Modern femkamp blev jag ledsen att den tog fotbollens plats. När vi kickade skulle jag alltid vara "Gunnar Gren", och när jag tränade att skjuta mot uthusväggen - som alltid, ibland hårt ibland, vänligt passade tillbaka - var det Gunnar Nordahl och hans kanonskott som hela tiden fanns i tankarna. När vi tränade målskytte på fotbollsplan och det bland flickorna bakom målet fanns Lucialiknande Lena W. var det skotten som blev vår uppvaktning, ju hårdare och bäst placerade, desto större chans. Fotboll var viktigast av allt. Fotboll var också viktigt för flickorna, men de fick inte vara med på plan. När jag som ung pojke på plats fick se Puscas blev jag ledsen när matchen var över, och ville inte lämna stadion. Men Puscas kom inte tillbaka, och jag tror att jag grät, åtminstone invärtes. Under OS-finalen mellan Sverige och Jugoslavien låg jag på gräsmattan och lyssnade till Sven Jerring, och när När Gunnar Nordahl pangade in 2-1 målet gjorde jag kullerbyttor i en lång följd som aldrig tidigare, eller heller aldrig senare. När min pojklagstränare L.G. hade sagt att för att få iväg ett hårt skott "måste du sträcka på vristen allt du kan", då sträckte jag samma kväll på vristen även i sängen tills jag somnade. Alla stora turneringar har jag ni i många decennier försökt följa var jag än befunnit mig, de har tillsammans med Rekord Magasinets artiklar om fotboll och uthusväggen tillhört det viktigaste i mitt liv. Inte underligt då att en dröm efter matchen i går är att bosätta sig i en enrummare i Barcelonas billigare utkanter och bara äta, sova och ta bussen, så småningom på väg till busshållplatsen med stöd av en rullator, till Camp Nou. Varför tar jag inte steget?----------------------------------------------------------------------------------------------------------
PS I förrgår när jag var ute på min dagliga halvtimmeslufsande passerade jag Kubenplan (legendarisk grusplan, nu konstgräsplan vid Sundsvall) där tre invandrargrabbar kickade fotboll. Naturligvis kunde jag inte undvika att känna på bollen, och till grabbarnas stora förtjusning dribblade jag (fem minuter) och fick även slå några skott mot mål. Efteråt frågade en av grabbarna om jag hade spelat fotboll tidigare. "Ja visst". "Med vilket lag?". "Djurgår'n!" svarade jag och lufsade med dåligt samvete iväg. Minen på grabbarna kan inte beskrivas, måste ha setts; och hade de haft penna och papper hade de nog frågat efter autografen. Anm.: ljuga får man göra ibland när det gäller leken fotboll. Summa sumarum: Herre min skapare vad härligt det var att känna på läderkulan, världens bästa leksak för både barn och vuxna. Dock, sorgen med att komma upp i åren fick jag bekräftat i förrgår: läderkulan hänger inte med som man vill.