Idolen

"En dag får vindens gudinna för sig att kyssa hans fot, denna misshandlade föraktade fot, och med den kyssen föds idolen. Han föds i ett stall i en krubba under ett korrugerad plåttak och kommer till världen med en fotboll i famnen.
När han kan gå kan han redan spela boll. Under sin barndom lyser han upp de improviserade spelplanerna i förstädernas utkanter där man spelar så gott det går tills det blir så mörkt att ingen ser bollen. I sina ungdomsår flyger han över fotbollsplanerna och får arenorna att lyfta. Hans akrobatiska konster samlar folk, söndag efter söndag, seger efter seger, läktarjubeldån efter läktarjubeldån.
Bollen söker honom, känner igen honom, behöver honom. På hans fotvrist vilar hon och låter sig vaggas. Han får henne att lysa och han får henne att tala, och i detta samtal mellan två kommunicerar en miljon stumma. De obetydliga, de för evigt dömda nollorna, kan för en stund känna sig som någon, tack vare de där sublimt exakta passningarna, de där dribblingarna som beskriver sina kurvor på planen, de geniala skotten rakt i mål med klacken eller som bicicletas. När han spelar med har hans lag tolv spelare.
-Tolv? Femton är dom! Tjugo!
Bollen ler, strålande i luften. Han tar ner henne, lägger henne stilla, flörtar lite med henne, dansar med henne, och när hans fans ser allt detta aldrig förut sedda, tycker de synd om sina ofödda barnbarn som aldrig kommer att få uppleva det.
Men idolen är idol bara en kort tid, en mänsklig evighet, nästan ingen evighet alls. Och när den gyllene foten börjar missa har hans stjärna redan gjort hela resan från uppgång till fall. Hans kropp framstår som mera sliten än en clownkavaj, akrobaten har blivit stel, bollkonstnären ett trögdjur.
- Ta av dig pjäxorna!
Publikens lyckokälla har blivit pubblikmullrets åskledare.
- Döing!
Ibland faller inte idolen snabbt och rakt som en fura. Utan hinner bli sliten i stycken och slukad redan innan han har nått marken.". /Eduardo Galeago