För några veckor sedan tog jag på busshållplatsen hand om en väska innehållande en tjock plånbok.
Så småningom kunde ägaren spåras och väskan med plånboken överlämnas. Dagen efter ringde en anhörig till den glömska tanten och tackade och sa att hittelön är på sin plats. "Nää dé behövs inte" sa jag med låg, blygsam och tror jag med vänlig röst, och efter några stela artighetsfraser avslutades samtalet. Dagen efter stod den glömska tanten åter på hållplatsen tillsammans med mig och ytterligare en person (även hon i mogen ålder). Väskan kom på tal och den andra personen hostade till om hittelön. "Nää, han har sagt att det inte behövs" sa den glömska tanten varvid sorg intog mitt hjärta - jag hade, ärligt talat, hoppats på ett åtminstone litet tillskott till min fattigpension. Nästa gång jag hittar eller tar till vara något, och det frågas om hittelön ska jag svara att det är normalt att ge ung 10% i hittelön. Falsk blygsamhet kommer hädanefter inte att vara min grej.Till saken hör att den glömska tanten tidigare under åren inte haft ett särskilt gott öga till mig (och dessutom har hon ingen anledning att dryfta pensionsutbetalningsfrågor då jag med stor sannolikhet påstår att slantar finns det gott om på den sidan.
PS Jag hoppas att jag snart hittar något annat och får kräva hittelön. Om jag nu lämnar tillbaka det upphittade. handlar det t.ex. om en hundring hamnar den nog i min egen ficka där den får ligga tills
jag köpt en mycket god hamburgare; mycket god då den är hittad. Om man hittar en tusenlapp då? Då blir det svårare att komma till beslut.
Anm. Historien är sann (och spontant nedskriven) !
