Tidskrift.
Tidsanda genomsyrar de texter som skrivs, menar kulturskribent Peter Viktorsson som har läst det senaste numret av tidskriften Kritiker, där en Sverigetext från 1969 av Susan Sontag står för ljuset.
I samband med att hon gjorde sin första film bodde och arbetade den amerikanska författaren Susan Sontag några månader i Stockholm. Året var 1969, och intrycken hon fick av Sverige och svenskarna resulterade i ett långt brev, som publicerades i en amerikansk tidskrift.
Brevet finns översatt till svenska i senaste Kritiker, och lyfter ett i övrigt blekt dubbelnummer. Här möter vi korrekta och hämmade svenskar som värnar neutraliteten och naturen, pratar om vädret, undviker konflikter och skäms över sin alkoholkonsumtion, som dock är ett måste för att övervinna en tafatt tystnad. Även politik och pornografi avhandlas med engagemang.
Sontags vidräkning med den svenska livsstilen och mentaliteten är en roande blandning av sociologisk skarpsinnighet, fåvitska fördomar och sedvanlig samtidsrapport, ömsom slapp, ömsom slipad. Bitvis är hon både påläst och grundlig. I andra avseenden påminner hon om antikens historieskrivare, som okritiskt vidareförmedlade fabulösa hörsägner om fjärran länder. I norrländska familjer, har Sontag fått sig berättat, kan det gå månader ”utan att man växlar mer än ett par meningar med varandra”.
Varje text är i någon mån avhängig tiden den verkar och tillkommer i. I ett svarsbrev, skrivet drygt 40 år senare, påpekar Torbjörn Elensky att det ”land du besökte finns inte mer, men det är sig ändå ganska likt”. Om ytterligare 40 år kan någon blicka tillbaka på hans bedömning att 2010-talets svenskar ”flyr undan från självinsikten samtidigt som vi uttalar oss tvärsäkert om alla andra”.
Tidsanda genomsyrar text, som sagt. Är det därför symptomatiskt att översättarna infogat en fotnot som korrigerar Sontag när hon skrivit namnen på sexualrådgivarna ”Inge och Sten” i omvänd ordning, men missar att hon anger fel årtal för socialdemokratiska partiets grundande samt påstår att polisen avfyrade skotten i Ådalen? /Kristianstadsbladet
