Ur All Sport nr 3/1950, artikel av Henry Eidmark.
”Sporttidningen i fjol. Utan våra italienska proffsstjärnor har de blågula ingenting i Rio-VM att göra. Nödvändigast är Gunnar Gren, Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare. Vi måste ha en kedja som kan hålla bollen! OM Gunnar Nordahl kommer i slag bör han med som nr 2. Då har vi både en spelande och skottfarlig center. Sedan är det en smaksak om UK vill ta Garvis Carlsson, Nisse Liedholm eller Calle Palmér”.
Någon tid senare gjordes ett uttalande från Fotbollsförbundet att det inte skulle bli några proffs i Rio-laget.
Förbundets VU-ordförande Hallgren presenterade slutligen skälen emot
De svensk-italienska spelarna och ”Garvis” representerar inte längre svensk idrott av idag.
Det skulle vara ett permanent landslag
Vi måste planera för framtiden, inte bara för VM. Ett kamratgäng modell London 1948 vill vi ha, men att plötsligt ta bort fyra man...
4) Vi har ingen garanti att de italienska proffsen efter ca 8 månaders seriespel kan mobilisera denglöd och spellust som är erforderlig i ett VM.
Svar kom omgående från ”signores Grenoli” i Italien – Då den svenska fotbollsledningen är emot vårt deltagande, skall vi be att icke längre behöva komma i fråga. Vi har beslutat oss att icke ställa oss till förfogande för Rio-turnén..
Tablå! Pang, punkt och slut”.
Sverige spelade alltså utan proffs till skillnad mot de övriga 15 lagen.
Uruguay vann finalen i en legendarisk match som aldrig glöms i åtminstone Brasilien. Brassarna fick stryk med 2-1. I bronsmatchen möttes Sverige och Spanien varvid Sverige vann. Men man hade ju ”Nacka” Skoglund, ännu inte proffs, i kedjan.
Märk: Gren och Nordahl var inte ifrågasatt, däremot Nisse Liedholm. Liedholm var den svagaste länken i Gr-No-Li, men alltså tillräckligt stark. Av de tre nämnd ovan, "Garvis" Liedholm och Calle Palmér håller jag AIK-aren Henry "Garvis" Carlsson som den absolut bäste. "Garvis" var proffs i bl.a. Atlético Madrid; Under senare år har det i massmedia mest talats om Liedholm av de tre. Naturligt kanske eftersom han var den siste överlevande. Men mer om Gunnar Gren ( som i motsats till Liedholm lämnade oss i icke gott skick) skulle ha känts rättvist.
Och mer om "Garvis" som det är alldeles tyst om, åtminstone utanför AIK-kretsar.
”Sporttidningen i fjol. Utan våra italienska proffsstjärnor har de blågula ingenting i Rio-VM att göra. Nödvändigast är Gunnar Gren, Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare. Vi måste ha en kedja som kan hålla bollen! OM Gunnar Nordahl kommer i slag bör han med som nr 2. Då har vi både en spelande och skottfarlig center. Sedan är det en smaksak om UK vill ta Garvis Carlsson, Nisse Liedholm eller Calle Palmér”.
Någon tid senare gjordes ett uttalande från Fotbollsförbundet att det inte skulle bli några proffs i Rio-laget.
Förbundets VU-ordförande Hallgren presenterade slutligen skälen emot
De svensk-italienska spelarna och ”Garvis” representerar inte längre svensk idrott av idag.
Det skulle vara ett permanent landslag
Vi måste planera för framtiden, inte bara för VM. Ett kamratgäng modell London 1948 vill vi ha, men att plötsligt ta bort fyra man...
4) Vi har ingen garanti att de italienska proffsen efter ca 8 månaders seriespel kan mobilisera denglöd och spellust som är erforderlig i ett VM.
Svar kom omgående från ”signores Grenoli” i Italien – Då den svenska fotbollsledningen är emot vårt deltagande, skall vi be att icke längre behöva komma i fråga. Vi har beslutat oss att icke ställa oss till förfogande för Rio-turnén..
Tablå! Pang, punkt och slut”.
Sverige spelade alltså utan proffs till skillnad mot de övriga 15 lagen.
Uruguay vann finalen i en legendarisk match som aldrig glöms i åtminstone Brasilien. Brassarna fick stryk med 2-1. I bronsmatchen möttes Sverige och Spanien varvid Sverige vann. Men man hade ju ”Nacka” Skoglund, ännu inte proffs, i kedjan.
Märk: Gren och Nordahl var inte ifrågasatt, däremot Nisse Liedholm. Liedholm var den svagaste länken i Gr-No-Li, men alltså tillräckligt stark. Av de tre nämnd ovan, "Garvis" Liedholm och Calle Palmér håller jag AIK-aren Henry "Garvis" Carlsson som den absolut bäste. "Garvis" var proffs i bl.a. Atlético Madrid; Under senare år har det i massmedia mest talats om Liedholm av de tre. Naturligt kanske eftersom han var den siste överlevande. Men mer om Gunnar Gren ( som i motsats till Liedholm lämnade oss i icke gott skick) skulle ha känts rättvist.
Och mer om "Garvis" som det är alldeles tyst om, åtminstone utanför AIK-kretsar.
Bilden: lille "Garvis" bredvid Putte Kock
