Svårt sjuk i cancer skriver Göran Greider dikter från sjukhuset
Blodplättarna sjunker. Röda blodkroppar försvagas. Vita blodkroppar har jag inte. Stor risk för blodförgiftning och blodproppar. Småsår blöder litet här och var. Kommer inte hem på ett tag. Men segar mig alltid upp för att skriva, arbeta. Ingen heroism, ingen grovkornig optimism, bara den enda möjliga praktiska hållningen: Vi kom hit, till jorden, för att uträtta saker och ting. För att delta i det gemensamma.
*
Att ha en svår sjukdom är som att ha ett tungt kroppsarbete. Man vaknar på jobbet, går direkt på morgonskiftet trots att man också jobbat natt med dropp och slangar och trassliga toabesök. Jag vet inte om jag är anställd eller en råvara. Förmodligen är jag bådadera. Sköterskor stiger in och tar prover, frukost anländer, jag äter på jobbet. Sedan rullar läkare in för att se hur produktionen går. Jag klagar inte, jag har ett jobb. Jag har två jobb, mitt vanliga och det här. På den här fabriken är alla oerhört vänliga och ingen arbetar för vinnings skull. Sedan sitter jag vid fönstret och skriver.
*
Halvtre på morgonen vaknar jag ur narkosen. En liten nattoperation – varbölden i ändtarmen skars upp. Infektioner är mina värsta fiender. Nu, den behagliga känslan av att sväva. Jag får osedvanligt goda tankar om människor. Akutoperationssalen där rutiningreppet genomfördes minns jag som en blixt som slocknade. Jag tror sköterskorna därinne sa att de var trötta på skjutningar. Det är ju på akutoperation kropparna hamnar. Men det är underligt med allt levande, hur illa däran det än är så finns det i varje kropp en envis soluppgång.
*
Plötsligt är ljuset där en morgon. Jag fäster blicken på ett vitt moln. Himlen är så jordisk, jorden så himmelsk. Det är en ytterst vanlig dag i undantagens tid. Ser att personalen äter lunch i ett personalrum i byggnaden mittemot, jag blir hungrig. Gud är tankspridd idag, glömmer sina leksaker och sin röda mössa i korridorer och sandlådor. Hörs gruset knastra på gatorna därnere? Vårgruset, det väcker mig alltid till detta liv. Och: känner hur det enklaste ljus strömmar in i dessa rader!
*
Kroppen min förnedras. Jaget i min kropp känner det. Kateten i urinröret svider. Kateten i venen kliar. Nålsticket i ryggmärgen förnims. Magen strejkar. Droppet droppar. Två utdragna tänder minns mig. Insulinet tre gånger om dan och blodförtunnande. Giftet ska snart strömma in. Sömntabletten är liten och grym. Det drar kallt över mitt rakade huvud. Det andra jaget, det i min själ, vill glädja sig åt behandlingen och den ömsinta personalen men lyckas inte riktigt. Tvn står på: Aliens på en fientlig planet. De har det värre där säger jag till Uskan. Sedan en dokumentär om de döda kropparna i Irak efter den amerikanska ockupationens gigantiska misstag. Imperialismen når båda mina jag.
*
En bra dag! Sov litet bättre! Drömde om ett döende träd som lav och mossa gav en sista svepning! Såg solen på morgonen! Svajade när jag klev genom ljuset, ja, men mer som ett träd i vårvind!
*
Vill tacka för alla breven och kommentarerna jag fått om tillfrisknande. De värmer och jag sänder dem telepatiskt vidare till alla i denna värld som har en sjukdom. Varje hälsning är en hälsning till alla. Våra jag är en kollektiv illusion, ser jag att esoterikern Aguéli skriver; vi är ett. Människan är, när allt kommer omkring, sina hälsningar till andra människor.
*
Frusna dagar, låga dagar. Solen rår inte på himlen. Kroppen kastar ankare i en soffa. Och var är den där djupsinnige mystikern som lovade mig sin närvaro? Också han fryser väl och gömmer sig under sin medeltida filt. Men det är bra för hälsan att bli lite sur och förbannad också. Det heliga gör ofta ingen glad.
*
Fåglar på skorstenar. Fåglar i träd. Fåglar på gravstenar. Fåglar i himlen och på jorden. Fåglar som slår sig ner på mina axlar när jag är trött. Fåglar som återvänder till min ark med en knoppande gren. Vi glömmer hur mycket vi är med fåglar.
*
Tystnaden en eftermiddag. Den är vacker och oberörbar. Har aldrig hört en så djup tystnad. Ser mig omkring för att lokalisera den. Förstår snart att den strömmar ur mig själv. Somnar och driver med floden glittrande i solen.
*
Det snöar plötsligt. Det snöar så lätt. Det är vårens första fladdrande fjärilar. Deras korta liv förlänger mitt.
*
Efter en sömnlös natt slits jag mellan gråljuset i fönstret och drömmens katakomber. Cortisonet är väl litet som kokain. Men har alltid varit rädd för sömntabletter. Såg fyra gamla Star Trekavsnitt inatt. I ett av dem blev en man gravid. Sedan kommer dottern, som fyller år. Hon sitter coronasäkert på balkongen, Berit och jag inomhus. Vi äter en molnliknande Budapesttårta, den saknar en fast punkt men där något Ungern lyckats med. Ska snart falla ner i underbar eftermiddagssömn. Klart slut, säger den enkla dikten!
*
Några få vacklande steg mot livet genom vårsolen och ett smältande isvatten lyste mot oss mellan asparna: Det sista av vintern, det första av våren. Vilade på jorden under himlen.
*
Kråkan pickar fram en soluppgång. En vägg i ljus, en fasad, en hel himmel. Katten vill ut, vilken enorm längtan när hon ser småfåglarna, det smittar. Så jag kastade av mig sömnlösheten som en smutsig gammal filt och bredde mig helt enkelt en knäckebrödsmacka. Den krasar kl kvart i sex i världen.
*
Kateten krånglar. Koagulerat blod i slangen. Det gula giftet tickar. Sov uselt pga cortisonet. Får en nål i ryggmärgen. Hör på radion om all vårdpersonal som nekas semester under påsken. Jag fotar dimman därute. Vaknade ändå glad. Det är det som är mysteriet.
*
Se dig omkring. Solen lyser. Det är en ny dag. Det går att börja om, inte med allt, men med något och jag börjar med att ställa tillbaka Strindbergböckerna som katten hade ner.
*
Vad du stirrar tomt framför dig, säger du där jag halvligger i soffan. Ja, vad är det jag ser framför mig efter ett antal besvärliga nätter. Tomheten där borta är i alla fall vila. Den för över kraft hit och jag rätar upp mig och skriver det enklaste: dessa tio rader. Och en elfte som räcker dig min hand.
*
05.17. Hörde en ensam trast. Den försökte väcka solen. Sen sjöng den mig till sömns.
*
Jag vet, det var en dröm. Kände vagt igen rummet, träbjälkar gula som ribbstolar i en gammal gympasal. Men jag är säker på att det var vinden i det stora huset på Jägaregatan i Vingåker som jag inte sett sen jag var fem sex. Låg i en säng och försökte ropa till dem som satt där i rummet. Men fick inte fram ett ord bara gälla läten. Jag trodde det var slut, jag var på väg att mista medvetandet liksom en andra gång, en sömn i sömnen, en virvel i en virvel. Jag tror att det var Berits röst som till slut nådde mig och väckte mig. Varje mardröm förvirrar med en väldig gåtfull kraft som inget dagsljus kan förklara. Var jag barn eller vuxen? Vad gjorde jag på den där vinden? Varför har en dröm en förmiddag en sådan ond lust till förstörelse?
*
Ligger och tar emot en påse blod och identifierar mig med den över- eller undervattnade fredskallan i sjukhusfönstret på Dalens sjukhus där dagvården håller till. Pratar med sköterskan om bra blommor i fönstren och jag förordar som vanligt begonior och hon undrar Tantblommor? Åh, begonia, du och dina många fantastiska sorter behöver upprättelse! När läkaren kommer pratar vi om Dan Andersson som kallade vårens alla blommor i Skattlösberg för rosor.
*
Drömsömn och lätt feber nästan hela dagen. Men satt en timme i solen vid en varm husvägg, intervjuad av Cancerfonden. Varma vårdagars kisande evighet. Katten hoppade omkring i gräset och buskarna. När jag gick runt husknuten anföll skugga och iskall vind. På soffan kom drömsömnen tillbaka, på länk spelade jag plötsligt elgitarr i TV4.
*
Att lyftas in i ambulans är den underligaste av känslor. Gatan avtecknar sig framför dig och trädens toppar. Sedan en stads alla vinklar. Men är du mentalt okay så kan det bli spännande samtal om privatiseringar av ambulansen, om Café String för länge sen. En växande bakterie i blodet har fört mig ut på gatorna.
*
Två blåhandskade händer uppsträckta i brösthöjd. Den universella gesten för operation. Det liknar en blomma ett V-tecken. Läkaren plockar ut den långa venkatetslangen i bröstet som blivit bebodd av bakterier. Jag har en duk över huvudet. Beatles Anthology står på. Alla älskar den optimistiska musiken. Solen öser in i sjukrum nr 4.
*
När man knappt satt sin fot i det fria på en månad är vårens blommor en uppenbarelse. Livets mening, i det som förgår men håller dig kvar i stunden.
*
Läkarna byter behandling, till en mindre toxisk. För många infektioner. Trubbel med blodproppar. Gifterna lite mildare framöver. Jag vet inte vad det betyder. Men jag lägger lugnt min kropp i händerna på dem som vet bättre. Mystikern sitter i fönstret och lyssnar till vårens fåglar.
*
Med en vitsippa kom hon hem, min fru. Den lyste upp i tröttheten. Evig är den inte, men den bar på alla vårars evighet.
*
Det snöade när jag kom till sjukhuset i morse för nya cellgifter. Låg i sängen och funderade över ordet som kommit så nära på sista tiden: Svaghet. Att erkänna den utan att ge upp. Att se hur denna svaghet frestar på ens närmaste och att inte låta min egen svaghets ibland uppflammande klagan gå ut över dem. Att ibland misslyckas kapitalt med det. Att inse att svaghet är släktets grund för det solidariska handlandet: Vår svaghet har tvingat oss att söka styrkan det gemensamma. Snön hade smält sent på eftermiddagen. Det var den 23 april. Berit kom i bilen för att hämta mig med sommardäcken på.
*
Stapplar i våren. Hittar ett katthalsband på en gren, tar hem det, kanske från vår katt, men hemma säger min fru - det var jag som hängde upp halsbandet. Men katten doftar nyfiket på halsbandet! Vardagslivets labyrinter.
*
En himlakropp droppas ned i kvällshimlen och mitt blodsocker rusar. Vacklar yr hemåt med hunden för en spruta insulin. En droppe i min kropps kvällshimmel.
*
Smärtorna i dag på 1 maj översätter jag så gott det går till världssmärtor. Det lyckas sådär. Kroppen jävlas, jag blev elak nyss, men en fana röd fladdrar över mig. Och jag skärper mig.
Texten är ett utdrag ur Göran Greiders kommande bok ”Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader” (Ordfront förlag).
