Den 24 mars införde premiärminister Narendra Modi utegångsförbud i Indien. Från midnatt skulle 1,38 miljarder indier hålla sig inomhus – med noll förberedelser och fyra timmars varsel.
Inför en förfärad värld blottade Indien sin brutala ojämlikhet. Men pandemier har tvingat människor att bryta med det förflutna för att i stället föreställa sig världen förnyad, skriver författaren Arundhati Roy.
Inför en förfärad värld blottade Indien sin brutala ojämlikhet. Men pandemier har tvingat människor att bryta med det förflutna för att i stället föreställa sig världen förnyad, skriver författaren Arundhati Roy.
Vem kan nu använda uttrycket ”bli viral” utan att känna en svag rysning genom kroppen? Vem kan fortfarande kasta en blick på vad som helst – ett dörrhandtag, en pappkartong, en påse grönsaker – utan att för sitt inre se hur det kryllar av dessa annars osynliga, odöda, spöklika plumpar med sugfötter som bara väntar på att få fäste i våra lungor?
Vem kan utan att samtidigt fyllas av fasa föreställa sig att kyssa en främling, hoppa på en buss eller skicka sitt barn till skolan? Vem kan tänka på helt vanliga nöjen utan att göra en riskkalkyl? Vem av oss är inte en fuskande epidemiolog, virolog, statistiker och profet? Vilken forskare eller läkare ber inte i hemlighet om ett mirakel? Vilken präst förtröstar inte på vetenskapen, åtminstone i hemlighet?
Och samtidigt som viruset sprids, vem blir ändå inte upplyft av vågen av fågelsång i städerna, påfåglarnas dans vid trafikkorsningarna, skyarnas tystnad?
Antalet fall i världen närmar sig på ett illavarslande sätt två miljoner. Över 100.000 människor har redan dött. Enligt prognoserna kan de döda komma att räknas i hundratusental, kanske blir dödssiffran ännu större än så. Viruset har färdats fritt längs handelns och det internationella kapitalets upptrampade leder och den fruktansvärda sjukdom det fört med sig har låst in människor i länder, städer och hem.
Men till skillnad från flödet av kapital eftersträvar viruset maximal spridning, inte profit, och det har därför oavsiktligt i viss mening kastat om flödet. Det har gjort narr av migrationskontrollerna, den biometriska tekniken, den digitala övervakningen och alla andra varianter av dataanalys och det har – hittills – slagit hårdast mot de rikaste, mäktigaste nationerna i världen och fått kapitalismens motor att hacka och stanna. Det kan kanske vara ett tillfälligt stopp, men det kommer ändå att ge oss tid att bestämma om vi vill reparera den eller se oss om efter en bättre motor.
Makthavarna som har ansvaret för att hantera pandemin gillar att tala om krig. Och de använder inte kriget som metafor, de menar det bokstavligt. Men om detta verkligen vore ett krig, vilket land skulle då vara bättre rustat än USA? Om det inte var munskydd och skyddshandskar som frontsoldaterna behövde utan skjutvapen, smarta bomber, bunkerknäckare, ubåtar, stridsflygplan och atombomber, skulle vi då ha en bristsituation?
Tragedin är omedelbar, verklig, enorm och den utspelas framför våra ögon. Men den är inte ny
Natt efter natt är vi några som från andra sidan av jorden med svårförklarad fascination följer de presskonferenser som New Yorks guvernör håller. Vi tar del av statistiken och får höra om överfulla amerikanska sjukhus, underbetalda och utarbetade sköterskor som tvingas tillverka munskydd av sopsäckar och gamla regnrockar och riskerar allt för att kunna ge de sjuka vård. Vi hör om delstater som tvingas bjuda över varandra i jakten på respiratorer, läkare som måste välja vilken av patienterna som ska få tillgång till en ventilator och vem som ska lämnas att dö. Och vi säger till oss själva: ””Herregud! Detta är Amerika!”
Tragedin är omedelbar, verklig, enorm och den utspelas framför våra ögon. Men den är inte ny. Tåget har skenat i åratal innan det kraschat.
Vem minns inte videorna som dokumenterade patient dumping – hur sjuka människor utan några andra plagg på kroppen än sina patientrockar i hemlighet dumpades i något gathörn? Sjukhusdörrarna har alltför ofta varit stängda för USA:s fattiga medborgare. Det har inte spelat någon roll hur sjuka de varit eller hur mycket det har lidit. I alla fall inte förrän nu. I virusets tid kan ju en fattig persons sjukdom påverka också det rika samhällets hälsa.
Och vad ska man säga om mitt eget land, mitt stackars fattig-rika land, Indien, svävande någonstans mellan feodalism och religiös fundamentalism, kastväsende och kapitalism, styrt av högerextrema hindunationalister?
De flesta indier fick inte höra talas om något som kallades handsprit
Det första covid-19-fallet i Indien inrapporterades den 30 januari, bara dagar efter att den ärade hedersgästen vid paraden på Republikens dag, regnskogsätaren och covid-förnekaren Jair Bolsonaro lämnat Dehli. Men det fanns så mycket att göra under februari att viruset inte kunde ges utrymme i det styrande partiets arbetsschema.
Donald Trump skulle avlägga officiell visit den sista veckan i månaden. Han hade lockats hit med löftet om en publik på en miljon på en idrottsarena i delstaten Gujarat. Allt detta slukade pengar och tid och de flesta indier fick inte höra talas om något som kallades handsprit.
Den 11 mars slog WHO fast att covid-19 var en pandemi. Två dagar senare, 13 mars, förklarade den indiske hälsoministern att corona inte var en ”hälsokris”. Till sist, 19 mars, talade premiärministern Narendra Modi till nationen. Han hade lånat manualen från Frankrike och Italien. Han informerade oss om vikten av ”social distansering” (lätt att ta till sig för ett samhälle format av kastsystemet) och utropade 22 mars till dagen för ”folkets utegångsförbud”.
Premiärministern framträdde i tv för att meddela att det från och med midnatt rådde utegångsförbud i hela Indien
Han sa ingenting om vilka krisåtgärder regeringen skulle vidta, men bad att folk skulle gå ut på sina balkonger och ringa i klockor och slå på grytor och kastruller för att hylla dem som arbetade i sjukvården. Han nämnde inte att fram till det ögonblicket hade Indien exporterat skyddsmateriel och andningshjälpmedel i stället för att behålla utrustningen för den indiska sjukvårdspersonalen och de indiska sjukhusens räkning.
Den 24 mars, klockan 20.00, framträdde Modi på nytt i tv för att meddela att det från och med midnatt rådde utegångsförbud i hela Indien. Marknaderna skulle stängas. Alla transporter, offentliga såväl som privata, bli otillåtna. Han sa sig ha fattat detta beslut inte bara som premiärminister utan också som vår familjeäldste.
Och vem annars kan besluta att en nation på 1,38 miljarder människor ska låsas in med noll förberedelser och fyra timmars varsel, och göra detta utan att ha konsulterat de delstatsregeringar som kommer att tvingas hantera följderna av beslutet? Hans metoder ger definitivt intrycket att Indiens premiärminister betraktar medborgarna som en fiendestyrka, som måste besegras genom överraskningsanfall och aldrig går att lita på.
Mannen som älskar skådespel skapade alla skådespels moder
Och inlåsta blev vi. Många företrädare för hälsovården och många epidemiologer har applåderat åtgärden. I teorin har de kanske rätt. Men ingen av dem kan rimligen stötta den katastrofala bristen på planering och förberedelser som förvandlade världens mest omfattande och repressiva nedstängning till något som resulterade i raka motsatsen till vad som varit avsikten.
Mannen som älskar skådespel skapade alla skådespels moder.
Inför ögonen på en förfärad värld trädde Indien fram i all sin skam – hon blottade sin brutala, strukturella, sociala och ekonomiska ojämlikhet, sin hårdhjärtade likgiltighet inför lidandet. Nedstängningen fungerade som ett kemiskt experiment som gör tidigare dolda ting synliga.
När butiker, restauranger, fabriker och byggarbetsplatser stängdes, och när såväl de rika som medelklassen barrikaderade sig i sina slutna bostadsenklaver, började våra städer och metropoler göra sig av med de invånare som tillhörde arbetarklassen – migrantarbetarna – som vore de nu bara en oönskad bokföringspost.
De var i desperat behov av om inte kärlek så i alla fall en smula hemkänsla, trygghet och värdighet
Många som drivits bort av sina arbetsgivare och hyresvärdar inledde den långa marschen hem till byarna; miljoner utfattiga, hungriga, törstiga människor, unga och gamla, män, kvinnor, barn, sjuka, blinda, funktionsnedsatta, som inte hade någon annanstans att ta vägen, som inte hade någon som helst tillgång till allmänna kommunikationer. De vandrade i dagar, mot Budaun, Agra, Azamgahr, Aligahr, Lucknow, Gorakhpur – hundratals kilometer bort. Några dog längs vägen.
De visste att de vandrade hemåt för att kanske dö en långsam svältdöd. Kanske visste det till och med att de kunde bära viruset med sig, och i så fall skulle infektera sina familjer, föräldrarna och farföräldrarna där hemma, men de var i desperat behov av om inte kärlek så i alla fall en smula hemkänsla, trygghet och värdighet, likaväl som mat.
Under vandringen blev några av dem brutalt misshandlade och förödmjukade av polisen som beordrats att strikt upprätthålla utegångsförbudet. Unga män tvingades göra grodhopp längs motorvägen. Utanför staden Bareilly föstes en grupp samman och dränktes i kemisk lösning från en slang.
Några dagar senare stängde regeringen delstatsgränserna också för människor till fots, i rädsla för att den flyende befolkningen skulle sprida viruset till byarna. Människor som hade vandrat i dagar stoppades och tvingades återvända till läger i de städer de just hade tvingats lämna.
Nu var det en exodus som drevs fram av klassklyftor, inte av religion
Hos äldre personer väckte det som pågick minnen från folkförflyttningen 1947, när Indien delades och Pakistan föddes. Men nu var det en exodus som drevs fram av klassklyftor, inte av religion. Ändå handlade detta inte om de fattigaste i Indien.
De som gav sig ut på vägarna hade (i alla fall fram till nu) arbeten i staden och hem att återvända till. De arbetslösa, de hemlösa och de förtvivlade blev kvar där de var, i städerna och på landet, där nöden och rädslan härskade redan innan denna tragedi inträffade. Inrikesministern Amit Shah höll sig borta från offentligheten under alla dessa förfärliga dagar.
När utvandringen från Dehli inleddes kunde jag, genom att använda ett presskort från ett magasin jag ofta skriver för, köra till Ghazipur vid gränsen mot Uttar Pradesh. Det var en biblisk scen. Eller kanske ändå inte. Folkmassor i den storleksordningen ryms inte i Bibelns förställningsvärld.
Nedstängningen som skulle tvinga fram fysisk distans mellan människor hade åstadkommit raka motsatsen, en ofattbar fysisk förtätning. Så ser det ut också i Indiens större och mindre städer: Huvudgatorna kan vara tomma, men de fattiga har stängts in i överfulla slumkvarter och kåkstäder.
Modi har delat videor där han demonstrerar yogapositioner som ska hjälpa människor att hantera den stress som följer med självisoleringen
Varenda en av de människor på vandring som jag talade med oroade sig för viruset. Men för dem var det mindre verkligt, mindre närvarande, än den hotande arbetslösheten, hungern, polisvåldet. Bland alla människor jag talade med den dagen, inklusive en grupp muslimska skräddare som bara några veckor tidigare överlevt den antimuslimska pogromen, var det särskilt en man och det han sa som gjorde mig orolig. Han var snickare, hette Ramjeet och tänkte gå hela vägen till Gorakhpur nära gränsen till Nepal.
”Ingen hade kanske berättat för Modi om oss när han bestämde sig för att göra det här. Han kanske inte känner till oss”, sa han. ”Oss”, det är detsamma som ungefär 460 miljoner människor.
I Indien (liksom i USA) har delstatsregeringar visat sig förstå krisen bättre och ha varmare hjärtan. Fackförbund, andra organisationer liksom privatpersoner distribuerar mat och annan nödhjälp. Centralregeringens har reagerat senfärdigt på deras vädjanden om ekonomiskt stöd. Det visar sig att premiärministern Modis nationella hjälpfond inte har kontanter tillgängliga. Men matpaket med hans bild har börjat dyka upp. Dessutom har han delat med sig av sina yoganidra-videor, där en förskönad, animerad Modi med drömkropp demonstrerar yogapositioner, asanas, som ska hjälpa människor att hantera den stress som följer med självisoleringen.
Narcissismen är djupt störande. Kanske borde en av positionerna vara en önske-asana i vilken Modi ber sin franska kollega om lov att backa från det djupt problematiska köpet av stridsplan av Rafale-typ för att i stället kunna använda de 7,8 euromiljonerna till akut katastrofhjälp för miljoner hungriga människor. Fransmännen skulle säkert visa förståelse.
Medan nedstängningen fortsätter har leveranskedjor brustit, lagren av mediciner och andra nödvändiga varor sinar. Tusentals långtradarchaufförer har varit strandsatta längs motorvägarna med ont om vatten och mat. Skördeklara grödor ruttnar på fälten. Den ekonomiska krisen är här. Den politiska krisen fortsätter. De etablerade medierna har integrerat covidrapporteringen i sin destruktiva antimuslimska kampanj. Tonläget antyder att muslimer har uppfunnit viruset och medvetet spridit det som en form av jihad.
Aldrig har människor längtat så irrationellt och så intensivt efter en förbrännande, skoningslös indisk sommar
Covidkrisen är fortfarande på väg. Eller inte. Vi vet inte. Om och när den kommer kan vi lita på att alla de förhärskande fördomarna rotade i religion, kast och klass finns på plats för att möta den. Det finns experter som förutspår att antalet covidfall kommer att kunna räknas i miljoner. Andra tror att sjukdomen kommer att kräva en betydligt blygsammare tribut. Allt vi vet är att rusningen till sjukhusen ännu inte har börjat.
Indiens offentliga sjukvård är otillräcklig för nära en miljon barn som dör av diarréer och undernäring varje år, för hundratusentals tuberkulospatienter (en fjärdedel av alla fall i världen), för en enorm undernärd och bräcklig befolkning med så försvagat allmäntillstånd att också triviala sjukdomar kan bli dödliga.
Det kommer att vara omöjligt för denna sjukvård att hantera en kris ens i närheten av något som liknar den som nu pågår i Europa och USA. All hälsovård har mer eller mindre ställts in när sjukhusen har omdirigerats till virustjänst. De hundratals cancerpatienter, kända som cancerflyktingar, som lever på gatorna runt det gigantiska sjukhuset All India Institute of Medical Science i Delhi har drivits bort som boskap.
Människor kommer att insjukna och dö i sina hem. Vi kommer kanske aldrig att få veta något om dem. De kanske inte ens blir statistik. Vi kan bara hoppas att studierna som säger att viruset gillar kyla är korrekta (även om andra forskare betvivlar detta.) Aldrig har människor längtat så irrationellt och så intensivt efter en förbrännande, skoningslös indisk sommar.
Historiskt har pandemier tvingat människor att bryta med det förflutna för att i stället föreställa sig världen förnyad
Vad är det som har drabbat oss? Det är ett virus, visst, och i sig självt har det inte något moraliskt ärende. Men det är definitivt mer än ett virus. Somliga tror att detta är guds sätt att få oss att göra bättring. Andra att det är en kinesisk konspiration som syftar till världsherravälde.
Men vad det än är så har det tvingat de mäktiga på knä och fått världen att stanna på ett sätt som inget annat hade kunna efterlikna. I vårt inre störtar vi oss fortfarande fram och tillbaka. Vi längtar efter att få återvända till ”normaliteten”. Vi försöker sy ihop framtiden med vårt förflutna och vägrar acceptera att de slitits isär. Men revan existerar. Och mitt uppe i denna fruktansvärda förtvivlan erbjuder den oss en möjlighet att se med andra ögon på den domedagsmaskin vi byggt åt oss själva. Inget kunde vara värre än en återkomst till normaliteten.
Historiskt har pandemier tvingat människor att bryta med det förflutna för att i stället föreställa sig världen förnyad. Det är inte annorlunda den här gången. Vi står inför en portal, en passage mellan en värld och nästa.
Vi kan göra valet att släpa våra kadaver genom den; våra fördomar och vårt hat, vår girighet, våra databanker och döda idéer, våra döda floder och våra skyar tunga av rök. Vi kan också välja att gå genom den med lätt bagage, redo att föreställa oss en annan värld. Redo att kämpa för den.
Översättning från engelska: Per Svensson
