Sverige – och Italien – har det funnits en socialdarwinistisk inställning att de bäst anpassade skulle överleva de svagare. Det säger den italienske professorn Roberto Esposito till SvD. ”Härifrån till tanken att dessa liv kan offras är steget kort.”
Roberto Esposito, känd italiensk professor i teoretisk filosofi, har länge utforskat förhållandet mellan individ och samhälle; en fråga som aktualiserats under den pågående pandemin.
Hans tänkande ägnas i hög grad biopolitik, makten över liv.
Centrala begrepp för Esposito är communitas, alltså samhälle/gemenskap; immunitas, immunitet; och munus, gåva. För honom råder ett spänningsförhållande mellan det gemensamma och de enskilda, som binds samman av gåvan.
För att samhället ska fungera måste dess medlemmar både förenas och separeras inom givna gränser. Emellertid finns alltid risken att samhället eller individen får överhanden. Inte minst i kristider, som den vi nu genomlever.
En av de faror Esposito identifierar i relationen communitas/immunitas är risken för autoimmunitet, att samhällets nödvändiga försvarsmekanismer blir så dominerande att de blir självdestruktiva, som i en allergisk reaktion då immunförsvaret angriper den egna kroppen.
Den typen av reaktion kan exempelvis uppstå under intensifierad kamp mot terrorism, eller, som nu, då ett virus ”invaderar” samhället. Risken finns alltid att boten förvärrar snarare än löser uppkomna problem.
Just nu är politiken upptagen med att rädda liv på ett exceptionellt sätt. Hur ser ni på utvecklingen de senaste veckorna, utifrån er teori om immunitas?
– Det tycks mig som om frågan om immunisering bekräftar hur central den är i den samtida biopolitiken. Biopolitiken är inte en kategori som består oföränderlig över tiden. I början av 1900-talet utvecklades biopolitiken till en dödens politik, tanatopolitik, främst men inte enbart i form av nazismen, men i dag har den fått en helt annan roll, som präglas djupt av immunitetens språk. Det innebär att vi inte bör tänka oss den biopolitiska relationen som maktens kontroll över livet – även om det inte alls är uteslutet – utan som en dynamik som rör individernas och befolkningarnas liv i förhållande till risken för smitta. Således handlar det inte så mycket om en vertikal relation, uppifrån och ner, som om en horisontell relation, mellan individerna och samhällena. Som det har sagts är det först då en stor del av befolkningen smittats som det kan utvecklas en ”flockimmunitet” som säkrar den från sjukdomens återkomst.
Det ter sig som om det, åtminstone i Sverige, förekommit en viss cynism i påståendena att bara äldre och sjuka skulle dö av corona. Hur har man talat om detta i Italien? Finns det spår av socialdarwinism i detta?
– Även i Italien har det förekommit, och det är lika motbjudande här – åtminstone innan det stod klart att viruset angriper även vissa yngre. Man accepterade de äldres död som en sorts räddning för dem som inte är gamla. Detta bidrog till att många yngre under den första tiden inte skyddade sig, utan fortsatte att gå till barer, fester och sportevenemang. Jag instämmer i att det finns en viss socialdarwinism i den här inställningen – som förekommit i Sverige sedan början av 1900-talet – enligt vilken de bäst anpassade skulle överleva de svagare. Härifrån till tanken att dessa senares liv kan offras är steget kort.
Hur kan coronakrisen påverka hur vi talar om gränser, inom EU såväl som mot omvärlden? Kommer vi att vilja avskärma oss mera?
– Dessvärre är detta en rätt överhängande risk. Viruset kan få effekt på två olika och motsatta sätt. Å ena sidan gör dess snabba spridning över nationalstaternas liksom kontinenternas gränser det ogenomförbart att återvända till den gamla synen på nationalstater. Vad tjänar det till att stärka de nationella gränserna om den större risken – den för en pandemi – kan passera varje kontroll, korsa varje gräns? Å andra sidan är katastroftillståndet som framkallats av viruset ett hårt slag mot globaliseringen. Som redan skett genom den ekonomiska krisen och migrationen, visar globaliseringen återigen upp sin negativa sida. Långtifrån att innebära enbart fördelar får den även negativa följder. Det kan fresta nationalstaterna att, så långt det är möjligt, sluta sig inom sig själva, och förstärka de nationalistiska och populistiska krafterna.
Hur kommer de mänskliga relationerna att påverkas av viruset i dessa tider av appar och sociala medier?
– Även då det gäller användningen av sociala medier har viruset motstridiga effekter. Å ena sidan återför det uppmärksamheten till de verkliga levande kropparna, snarare än till de virtuella. Det kommer att vara svårare framöver att föreställa sig att direkt kontakt kan ersättas med virtuell. Det finns redan en viss nostalgi över de sociala relationer som vi tvingats avbryta. Man förstår att sociala medier inte räcker och att de aldrig kan ersätta den fysiska kontakten, som några har trott. Å andra sidan, däremot, ser vi tydligt hur viktiga de elektroniska kontakterna blivit nu när den direkta kontakten har sedan några veckor blivit omöjlig.
Skulle man kunna säga att vi nu genomlever en tid av undantagstillstånd i filosofen Giorgio Agambens bemärkelse?
– Vi kan utan tvekan tala om ett undantagstillstånd, men inte i den bemärkelsen att det handlar om en vilja till kontroll över livet från maktens sida. Undantagstillståndet som vi genomlever nu är inte framkallat för att styra våra liv i enlighet med maktens intressen eller för att förneka oss våra möjligheter att leva. Det härrör snarare ur nödvändigheten att skydda individernas och folkens liv. Således ligger inte undantagstillståndets upphov – i Kina, Italien med flera stater – i maktens godtycke, eller dess suveräna beslut, utan i brådskan att kontrollera viruset, så att det inte sprider sig okontrollerat. Vilket inte förtar det faktum att undantagstillståndet ter sig annorlunda i en despoti som Kina än i demokratiska stater som Italien eller Sverige.
Hur kommer återgången till demokratins vardag att bli efter denna extraordinära period?
– Det gäller att finna en balans mellan communitas och immunitas. Varken de individuella kropparna eller politiken klarar sig utan ett immunsystem. Det avgörande är att inte passera den nivå där immuniseringen förgör den kropp den ska skydda, exempelvis genom att förneka dess frihet. Efter att av nödvändighet ha aktiverat immuniseringens princip, som är fallet under denna period av påtvingad isolering av individerna, är det nödvändigt att återaktivera gemenskapens princip, communitas, så snart det är möjligt. För övrigt så utövas, i den immunitetskris vi just genomlever, gemenskapens munus. Exempelvis genom den sjukvårdspersonal – läkare och sjuksköterskor såväl som frivilliga – som riskerar sina egna liv för att rädda andras. När allt detta är över kommer det att krävas en jätteansträngning för att förstärka detta, som sammanfaller med en reaktivering av demokratin i sig.
