Inställt studentfirande har väckt ungdomars vrede. Den attityden får mig att undra varför de ens sökte in på gymnasiet.
Sommaren är i antågande, skolan snart avklarad och den ljusnande framtid är vår!
Ja, eller inte. Utbildningsminister Anna Ekström (S) bekräftade på tisdagseftermiddagen det som många gymnasister redan visste: årets studentfirande ställs in på grund av covid-19. Inga stora utspring, inga stora baler, inga champagnekladdiga studentflak som pumpar discomusik i city.
Beskedet var förstås inte oväntat, eftersom sammankomster med fler än 50 personer sedan länge varit förbjudna. Men det har inte stoppat en veritabel klagokör av frustrerade tonårssuckar.
Den senaste tiden har det till exempel rapporteras om besvikna studenter i Helsingborg som hotat med att ”göra kaos”, som det heter i HD (21/4). ”Ingen fucking student ska bli inställd i Helsingborg, låt oss fucka denna staden.”
De lite mindre anarkistiskt lagda ungdomarna på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg beklagade sig i DN (24/4): ”De har tagit bort moroten och har bara piskan kvar”.
Den attityden får mig att undra varför de ens sökte in på gymnasiet. För att vänta tre år på att hålla en stor fest? Fester kan man ju ställa till med ändå, utan att plåga sig igenom sex terminers kemi, funktionsanalys och skolmat.
Men studentvrålet väcker sympati. Programledaren Jenny Strömstedt drog nyligen en lans för studenterna på sitt Instagramkonto, där hon uppmanar Stockholms stad ”gör om, gör rätt”. Strömstedt är inne på samma linje som ungdomarna på Hvitfeldtska – studenten är den stora belöningen efter tolv års hårt arbete.
Drömmen om flakdans, cavaberusning och obekväma finkläder är tydligen motorn i svenska skolan: ”argumentet ’snart tar du studenten, tänk på allt kul som kommer, håll ut, kämpa’ [har] varit det enda som hållit studiemotivationen uppe när det varit tungt”.
Hon skriver att hon inte vet vad hon ska säga ”till den vars klänning redan hänger på galgen och vars mössa är beställd och klar”.
Tja, man kanske kan ge dem ett Bob Hund-citat? ”Festen är över.”
Utan att låta alltför moralistisk kan jag väl tänka att man pluggar för att nå någonstans, få utbilda sig vidare, kanske få ett bra jobb och en trygg framtid. Men så låter det inte riktigt.
Studenter skriver insändare om hur de nu går miste om en av de roligaste och mest traditionstyngda dagarna i livet, och deras föräldrar är minst lika upprörda över att behöva avboka cateringfirmor och lämna tillbaka flaskor till Systemet.
Jag ser framför mig hur hela familjer gemensamt sörjer mösspåtagning, fotografering och skrålande vid Uppsalas valborgseldar. Därmed kan vi effektivt avliva den segdragna myten om att svenskar inte bryr sig om kultur och traditioner: studentfirandet är heligt, och därmed basta!
Men visst: jag kan förstå impulsen att ställa till med party mitt under en pågående pandemi som hittills redan skördat fler än 200 000 liv globalt och fler än 2 000 i Sverige. Den är djupt mänsklig. Det kan kännas som Roms sista dagar när man följer nyhetsrapporteringen, och just den där ödesmättade stämningen leder lätt till en upprorisk längtan efter att göra precis allt man inte borde. Vilket inte minst trängseln på Stockholms uteserveringar vittnar om.
När det blir för jobbigt stänger människan av, låtsas som ingenting och korkar upp rosévinet.
Nu får ungdomarna i stället chansen att lära sig den mest brådmogna och tråkiga läxa som finns: det blir inte alltid som man tänkt sig.
Den osjälviska uppoffringen är en ofrånkomlig del av vuxenlivet och hela den mänskliga tillvaron. När mor- och farföräldrarna ligger och kämpar för sina liv på överfulla intensivvårdsavdelningar blir vi alla tvungna att prioritera om. Utspringet blir en stillsam promenad nerför en tom trappa, balunsen en mindre middag med mamma och pappa.
Å andra sidan har alla de som fick sin student 2020 inställd en bra historia att berätta för barnbarnen. Vad gjorde du under coronapandemin, farmor?
Jag offrade min studentfest för att hjälpa andra.
Josefin Holmström är litteraturkritiker. Läs fler texter på svd.se/av/josefin-holmstrom
