Stig Östlund

tisdag, juni 11, 2019

Yasmin Levy



Yasmin Levy (född i Jerusalem 1975)  med det spansk-judiska arvet och alla

sina gamla sånger på ladino-språket är en sällsynt

uttrycksfull och känslosam sångerska. Och hon har

musikalisk tyngd att backa upp rösten med.

Att liksom återföra sångerna till Spanien, klä dem i

flamenco-instrument och sjunga dem med storslagen

flamenco-attack är Yasmin Levys eget påfund, för

att hjälpa musiken och texterna att leva vidare och

nå en ny publik. I Sverige blev Levys förra album

"Mano suave" en liten sensation och klättrade upp

till tionde plats på försäljningslistan, ett bevis på

att hon är på rätt spår.

Sångerskans engagemang i levande människor är

minst lika stort. Den här artisten drivs av sin inre glöd,

inte av lockropen från berömmelse eller pengar.

Brittiska organisationen Children of Peace (som arbetar

för att lindra nöden bland barnen som lider under

konflikten i Mellanöstern) har utnämnt henne till sin

ambassadör och Yasmin Levy anordnar två gånger

om året workshops där palestinska och judiska barn får mötas.

"Sentir" blev ett snäpp mera europeiskt och flamencomättat

än det arabiskklingande "Mano suave", som färgades

av ud och darbuka. Och det nya albumet har en lugnare

puls, med ökad balladkänsla, och lite mindre andel

traditionella melodier. Samtidigt finns minst lika mycket

plats här för Levys rika röst och många nyanser, från

ömt viskande till fullt, passionerat och vibrerande pådrag.

"Mi korasón" är en kort pianoburen vals om het kärlek

och smärta, medan nyskrivna "Nos llego el final" berättar

om ett kärleksförhållande som nått slutet ("utan dig är

jag inget mer än ett sorgset poem i gryningen").

Leonard Cohens "Hallelujah" har skapats om och

flamencoficerats, nu går den i moll och melodin tar

delvis andra vägar - lite effektsökeri, men visst fungerar

det. Starkast är Yasmin Levys egen komposition

"Porque" där hon sjunger att medmänskligheten

runnit bort i världen och frågar sig vad Gud egentligen

tycker om oss, och så pianoballaden "La hija de Juan

Simon", om dödgrävaren som själv får begrava sin

dotter. Där broderar och tolkar Levy fenomenalt.

Bloggarkiv