Svensk press översvämmas av bilder – på skribenter. Därutöver är det ett ängsligt plotter av rutor, citat, pilar, gulmarkeringar och grafik. Kvällstidningsmentaliteten har erövrat massmedia och det finns inget gott med det. Kvällstidningar är kvällstidningar och morgontidningar något annat. Genrer, avgränsningar och konceptualisering hör till det mänskliga tänkandets mer storartade förmågor.
Utsuddningen av dem har medfört inte bara att morgontidningar driver kampanjer på kvällstidningars vis – och kampanjer går emot den seriösa journalistikens idé genom att vara avsiktligt ensidig och sätta varumärket framför allt – utan också att skribenterna blivit så påträngande i rent fysisk mening att det försämrar läsandet.
När man på morgontidningens nätsida möter skildringar från exempelvis USA går det vid en första anblick inte att avgöra om det är Donald Trump som skriver om tidningens utsände eller om det är tidningens utsände som skriver om Trump. Bilderna på dem är lika stora och reportrarna är så snygga och stiliserade att man förleds att tro att texterna handlar om dem. Stoffet ser ut att vara en förevändning för att få visa den artistiska bilden på skribenten.
Hur vilsamt vore det inte att som läsare slippa dessa kroppsdelar som man måste forcera för att nå in till textens inre liv – armar, höfter, benställningar, hållningar, klädval, uppkavlade ärmar, nedkavlade ärmar, bar hud, täckt hud, ansikten, frisyrer. Allt kroppsligt är intressant och kan vara underbart. Men fullt så intressant och underbar behöver en morgontidning inte vara.
Aldrig har jag känt att jag inte kan förhålla mig till texter från 1500-talet förrän jag sett författarens ansikte och torso. Aldrig har jag tyckt att ett verk fördjupats av att möta dess upphovsperson. Att se hur dessa ser ut är ett steg närmare att träffa dem och det är sällan lyckosamt. Det blir för mycket kött och för lite metafysik. De träffas bäst genom sina framställningar.
Aldrig har jag känt att jag inte kan förhålla mig till texter från 1500-talet förrän jag sett författarens ansikte och torso.
Den ljuva morgondag då endast skribentens namn uppges och i förekommande fall titel eller verksamhetsbeskrivning blir en stor dag för den seriösa tidningen; en dag då läsaren får vara i fred med texten utan att skribenten står lutad över henne med sin pockande materia.
Den som till försvar för det rådande gyttret anför att det är tidsandan och allt annat är förlegat, kan påminna sig att hemska perioder i historien inträffar senare än en annan period. Tidens gång innebär inte automatiskt framsteg. Och den nihilist som förkastar fenomenens analyserbara natur och menar att om mitt resonemang ska gälla så måtte ytterligare reduktion vara ännu bättre varför texterna i så fall borde anonymiseras helt, han misstar sig. Den avsändarlösa texten är ett eget fenomen med egen logik och kan inte jämföras med en text där skribenten anges med namn, men bara med namn.
Avsändarens namn betecknar att det är en individ som har skrivit och inte en robot, en organisation, ett kollektiv, ett företag. En enskild hjärna har observerat, tänkt och haft avsikter med texten som läsaren kan orientera efter. Avsändare innebär ansvarsutkrävande, tillförlitlighet och jämförelse med tidigare alster av samma person. Men att i anslutning till texten presentera ansikte och kropp tunnar ut koncentrationen på väsentligheter genom att presentera det yttre så att det uppfattas som väsentligt och uppmanar till sökande av ett samband mellan texten och skribentens utseende.
Att skribenten har en angiven position eller särskild kunskap är av vikt för tolkningen, även om argument alltid trumfar position och expertis. Hur skribenten ser ut är ett uselt mått på dessa realiteter. Varje klagan till tidningen som skrivs under med titeln ”mångårig DN-prenumerant” vet att perspektiv och kunskap har betydelse och att den solida vreden hos den pålitlige borde äga större tyngd än axelryckningen hos den som surfade in på sajten igår och tecknade en enkronasprenumeration.
De gamla artonhundratalsepikerna förstod att knyta kroppsformer och anletsdrag till karaktärsegenskaper i sina romaner. Det var litterärt effektivt, men så kan författare inte längre göra ostraffat, det anses utgöra en underavdelning till rasbiologin. Stickiga ögon avspeglar inte en ondsint själ, menar vi i dag (men kan ha fel), skarpskurna drag varslar inte om inre fasthet, en flyende haka ej om feghet.
Med detta oerhört starka tabu mot att offentligt kommentera utseenden och koppla utsida till insida är det besynnerligt att seriösa tidningar är så omåttligt upptagna av skribenternas fysionomi och kroppar. Också om det skulle visa sig vara sant att karaktären reflekteras i utseendet behöver det inte visas upp. Mycket som är sant tas aldrig i beaktande i en tidning och man kan omöjligt veta vilka av alla egenskaper, erfarenheter och tarmbakterier hos en människa som har orsakat hennes världsbild och val. Det finns miljoner tänkbara kombinationer. Visshet kan aldrig nås.
Vad en allvarligt syftande tidning har att förhålla sig till är, förutom pressfotografin, texten som sådan, ren och avskalad. Allt detta skribentkött hör inte hemma där.
