De gula västarna protesterar i Frankrike

«Gilets jaunes» : des porte-paroles proposent un rendez-vous à Édouard Philippe

Talesmän för "de gula västarna" föreslår ett möte med Édouard Philippe.

<-- Édouard Philippe est Premier ministre  depuis le 15 mai 2017.

DICK HARRISON 

Parisborna världsmästare på att starta kravaller
Nu möts militanta högermän och vanligt folk som ogillar Macrons skattepolitik i kravaller på Paris gator. Upprorsmakarna har en lång tradition av både segrar och förluster att falla tillbaka på i en stad som är byggd för att förhindra upplopp.

Men vem är förvånad? För visst har vi sett det här förut?

En veritabel storhetstid för kravallkulturen inföll i därpå följande skede, mellan 1820-talet och 1840-talet

 Få länder har en lika inarbetad och traditionstyngd kravallkultur som Frankrike. Under franska revolutionen på 1790-talet drog revolutionära sans-culotter – underklassfolk "utan knäbyxor" – omkring på gatorna och hävdade sin rätt till social och politisk rättvisa med giljotinen som bundsförvant. En veritabel storhetstid för kravallkulturen inföll i därpå följande skede, mellan 1820-talet och 1840-talet.

År 1827 höjdes brödpriserna som en följd av missväxt och dåliga skördar. När kungen och storjordägarna vägrade sänka tullarna på spannmål blev folk ursinniga, och vreden spred sig till industrierna. Fransmännen var så illa tvungna att lägga alla pengar på bröd istället för på hantverks- och industriprodukter, med ekonomiska bekymmer för många branscher som följd.

Den blodigaste urladdningen kom i juli 1830, när kung Karl X begränsade rösträtten och konfiskerade tryckpressar i ett desperat försök att kväsa oppositionen. Parisarna svarade med kravaller, och det lönade sig. Karl X störtades och efterträddes av en släkting vid namn Ludvig Filip. Det är denna händelse som Eugène Delacroix har glorifierat i en av Frankrikes berömdaste målningar, "Friheten på barrikaderna" (La Liberté guidant le peuple).

Eugene Delacroix (1798–1860)
 ”Friheten på barrikaderna” från 1830. 

Och fler resningar följde. År 1831 gjorde sidenvävarna i Lyon uppror och tusentals soldater måste kallas in. Den här gången segrade staten i kravallerna. Så var även fallet i juni 1832, då studenterna i Paris erövrade östra delen av staden och byggde barrikader. Sedan 25 000 soldater kallats till gatorna blev studenterna besegrade. Barrikaderna stormades och omkring 800 revolutionärer låg döda eller sårade när kungens folk hade återställt ordningen. Det är denna händelse som bildar fond till handlingen i musikalen "Les Misérables", efter Victor Hugos roman med samma namn. I februarirevolutionen 1848 hade däremot de upproriska krigslyckan på sin sida. Ludvig Filips regim kollapsade och Frankrike blev en republik, som kort tid senare sönderslets av nya gatukravaller.

Februarirevolutionen 1848, Place de la Bastille. 

Att Paris ser ut som det gör beror i stor utsträckning på att regeringen under 1800-talets andra hälft ville bygga bort kravallmöjligheterna och undvika att de föregående decenniernas händelser upprepade sig. Mellan 1853 och 1870 lät kejsar Napoleon III sin Seine-prefekt, baron Georges-Eugène Haussmann, gå fram som en planeringsbulldozer i stadsdel efter stadsdel, så att den huvudstad som tidigare karaktäriserats av gamla smågator nu kom att präglas av breda, lättpatrullerade boulevarder, parker och öppna platser.

Sanningen är att gatukravaller och andra utomparlamentariska aktioner på ett helt annat sätt än i Sverige ingår i den franska politiska kulturen. På våren 1968 stod Frankrike på randen till inbördeskrig, men det radikalaste de svenska studenterna tog sig för var att ockupera sitt eget kårhus och debattera mot Olof Palme. När kravaller vid ytterst sällsynta tillfällen äger rum på våra breddgrader, som i Göteborg 2001, betraktas det, med rätta, som exceptionella händelser. I Frankrike är det snarast ett normalscenario.