Tidigare i veckan fick vi veta att det finns vatten på Mars – men vad är det egentligen vi söker när vi letar efter liv i rymden? Natthimlen tycks vara en evig projektionsduk för vår existentiella osäkerhet, och dess likgiltighet gentemot oss i grunden en tröst.
Rymden är hetare än någonsin. Måndagen började med en stor blodmåne, ett himlafenomen som passade våra sociala medier, och slutade med att Nasa hade upptäckt flytande "vatten" på mars, en nyhet som passade Nasas lobbyister.
Fast, den är ju förstås lika kall som förr. Det är i rubrikerna det hettar, i våra fantasier och försök att projicera vår eget öde som art på den stora kosmiska väven. Klimatförändringar, svältande isbjörnar, svältande människor, flyktingströmmar och en hårdnande politisk retorik: rymden kan bli den vidd dit vi höjer våra blickar med frågan om vad som ska hända med oss. Egentligen lockar universum med samma holistiska famntag som en gud; det spänner över evinnerligheten och oändligheten och gör oss små och tillfälliga. Bara det att famnen saknar värme. Gud ser dig, rymden är helt likgiltig, vilket givetvis utmanar vår självcentrering på ett sätt som gör att somliga svarar med att vara lika ointresserade av rymden som rymden är av dem.
Naturen gör ingen skillnad på dig, ditt barn och en grå liten sten. Vi kan mena att vi är en komplex livsform som omsätter energi, tänker, älskar, bygger rymdraketer, skriver poesi och botar sjuka. Men det där med liv, menar då naturen, det är en definition vi själva har hittat på. Om vi finner saker onaturliga, som klimatkatastrofer och massutrotningar, så säger det mer om oss än om naturen. Är det onaturligt att utvinna energi ut plutonium men inte ur kisel? Är det onaturligt om koldioxidhalten i atmosfären återställs till de nivåer som rådde under kritaperioden? Dinosaurier skulle inte kunna andas i vår tid, och vi inte i deras. Men det är alltså vår atmosfär som är den naturliga? Till och med begreppet natur har vi hittat på, menar naturen och dricker upp sig själv, som Lennart Hellsings trollkarl.
**Vid rymden upphör **inte bara vår självcentrering, utan till del även vår antropocentrism, vår arts fixering vid sig själv. Med teknikens hjälp, med teleskop, partikelacceleratorer, satelliter, luppar, dragskåp och fjärrstyrda marsbilar, blir vår bild av världen allt tydligare. Därav de heta rubrikerna. Vi har upptäckt mängder med fjärran planetsystem, och vi häpnar över hur olika de kan se ut: dubbelstjärnor, lutande omloppsbanor, vilt spinnande klot, småstenar och ensamma jätteplaneter.
Aha, tänker vi: intet är instabilt, det säger pang och mörk och ljus materia uppstår, som förintar varandra, men ett obetydligt överskott av ljus materia blir kvar och bildar galaxer och stjärnor. Av stoftrester bildas normalt också en bjässeplanet kring en sol, i vårt fall Jupiter, som efter en tid faller av sin tyngd in i sin stjärna, och på vägen förintar alla de små stenar i den beboeliga zonen där vatten kan hållas flytande och liv uppstå. Men i vårt fall bildades Saturnus just som Jupiter hade påbörjat sitt fall. Saturnus blev det ödets danspartner som fångade in Jupiter i elfte timmen. Ja, nån litet planet krossades och blev asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, och en annan planet slungades iväg ut i mörkret, men "vi" klarade oss.
Sedan kom Theia farande, en liten protoplanet, och slog sönder pass en fjärdedel av jorden, stannade kvar i omloppsbana och blev månen. En måne som gjorde att jorden stabiliserades i stället för att wobbla som Mars. Lugn och ro, och genom tidvattenkrafterna fick månen våra kuster att dagligen under årmiljoner blötläggas och torka ut och blötläggas på nytt, en process som kan få aminosyror att reagera med annat material och bilda RNA, och sedan uppstod tumörliknande klumpar tack vare en process som vi i dag kallar cancer, och som bryter fram i våra kroppar som en ursinnig anfader om vi inte dör av annat på vägen. Därpå mättades atmosfären av det reaktiva grundämnet syre, varmed de flesta livsformer dukade under, dock inte de två som genom att växa ihop i symbios med varandra kunde utvinna energi ur syret, varmed de bildade det vi i dag kallar livets urcell. Denna cell är en mäktig liten snabblevande rackare med Barbapappakrafter, som kan förvandla sig till vad som helst och hela tiden skapa sig nya ekosystem där den kan överleva: trilobiter kackerlackor, fräkenväxter, lavar, flygödlor och argentinosaurier. Kommer det en meteor tar cellerna bara skydd i små varelser under jord, som till exempel däggdjur, och sedan när röken lagt sig är det bara att förvandlas vidare, varför inte pröva det här med pungdjur, gullvivor, syfilis eller olika apvarianter som kommer och går och målar saker på grottväggar och pannåer?
Tills rymden en dag blir hetare än någonsin.
Men, detta är bara en bild av utvecklingen. Det är heller inte riktigt rätt att säga "tack vare ny teknik kan vi nu se". Vi ser det som tekniken låter oss se, och bygger på detta vår metafysiska världsbild. Det var ju inte så att Einstein hade ett trist jobb på patentverket i Bern, och sedan gick hem och levde loppan med ljuset och tiden. Han pysslade med patent kopplade till telegrafen och klockors exakthet, tekniska mojänger som för första gången upplöste vår tid. Gadgets fick Einstein att se att tiden inte satt fast. Men ställd inför kvantmekaniken – osäkerhet och slump – menade han att Gud inte spelar tärning. Det fanns ingen Gerät som kunde hjälpa honom att lösgöra begreppet osäkerhet ur en invand föreställning, precis som tiden hade varit lika omöjlig att lösgöra för Einsteins föregångare.
I dag har vi ju smartphones som tydligen litar på kvantfysiska fenomen för att fungera visavi satelliterna. Deras kretsar är dessutom så små och många att slumpen träder in – man kan inte testa i ett labb om telefonerna fungerar – man måste släppa ut dem på marknaden och se var det blir mest kajko.
För tio år sedan förändrades vår världsbild av forskningen, i dag uppdateras den. Såhär håller vi på, fångade i det språk som för närvarande råder. Vatten på Mars kan innebära bakterier på Mars. Men om liv (vad vi nu menar med det!) uppstår så lätt, varför har vi då inte hört något under det dryga halvsekel som vi lyssnat av rymden? Genast skyndar matematiker och sannolikhetsexperter till och uppfinner "filtret" – en mekanism som gör att livsformer förintar sig själva innan de blir komplexa nog att påverka kosmos omkring. Ateisten måste då paradoxalt hoppas att vi inte hittar bakterier på Mars, utan på att vi är ensamma i universum, annars är vi självförintande.
Samma bekymmer får ateisten på ett lite udda sätt när det kommer till strängteorier. Antingen finns det en matematik och en kunskap som kan förklara hela kosmos, eller så är vårt universum bara ett av många, unikt likt en snöflinga, och de naturlagar som råder här, råder ingen annanstans och kan inte tillämpas utanför vårt eget världsallt. Vårt universum är alltså mer eller mindre skapat för just oss, vi är dess konsekvens, en antropisk princip som en ateist lätt kan få rysningar av, även om den inte nödvändigtvis innebär en skapare.
Men ateisten är lika fångad i sin tids bilder som den troende. Ohjälpligt och trots all matematik projicerar vi vår värld på natthimlen, för att vi så gärna vill att våra föreställningar ska studsa tillbaka på oss själva. Om vi inte har något annat värde än det vi kan ge varandra så vill vi åtminstone veta vår plats.
Men ateisten är lika fångad i sin tids bilder som den troende. Ohjälpligt och trots all matematik projicerar vi vår värld på natthimlen, för att vi så gärna vill att våra föreställningar ska studsa tillbaka på oss själva. Om vi inte har något annat värde än det vi kan ge varandra så vill vi åtminstone veta vår plats.
På Moderna museet i Stockholm kan man ännu en tid få veta vilket som blir människans sista konstverk. Frågan driver den argentinske konstnären Adrián Villar Rojas. Är det något som saknas på den vita kuben i utställningslokalen, så är det just vatten. En sneaker har muterat med ett äggskal, betongkoner och genmodifierade intorkade majskolvar upprättar underliga förbindelser, en skör sjöborres taggar och ett mobilskal har fått små strängar, och bildar kanhända ett musikinstrument för händer som aldrig funnits och för en musik som aldrig kommer att spelas. Konstnären behandlar konsten som något väsensskilt från människan. Konsten är en process likt Jupiters märkliga resa, där resultatet av förstörelse blev en jord och en måne som ingått en underlig dans med märkliga kemiska reaktioner, vilka vi kallar liv och som vi så gärna vill hitta någon annanstans därute. Inget av det som finns på utställningen kan dock få någon vidare mening och form, utan att besökaren projicerar sig egen värld på föremålen.
Själv påmindes jag om de märkliga geometriska landskap jag vet att jag drömde fram inuti livmodern, och som dröjde sig kvar som rester av en skrämmande livlös värld i mina drömmar ända upp till fyra års ålder. Hur jag nu kan veta? Jo jag vet när jag projicerar detta minne på konsten. Först i projektionen hörs den inre musiken, först då dundrar bilderna fram fulla av mening och omening, verklighet och overklighet. Genom att lösgöra konsten ur människans hand visar Adrián Villar Rojas att vårt skapande, vare sig det är skulpturer, väderförutsägelser, Calabi-yau-rum, sneakers eller partikelacceleratorer, är detsamma som barkborrens vindlingar i träet, eller fossilets resa ner under kontinentalplattan och vidare in i jordens inre, där det omstöps till en metamorf bergart och kommer upp igen som ett helt annat material.
**När konsten **på detta sätt inte längre är det unikt mänskliga, när den lösgjorts från vårt ego och vår art, blir den å ena sidan lika skrämmande och avhelgad som den stora kalla rymden, men samtidigt blir den en än större tröst. Precis om universum bryr sig konsten inte om oss som individer. Det är genom att vi bryr oss om den, liksom vi bryr oss om den kalla rymden, som vi ger oss själva och varandra en plats och ett värde. Utan denna projektion är vi bara vanligt vatten.
