Människans framfart ändrar i rask takt hela jordsystemets grundläggande funktioner och framtid. I boken "Den trotsiga jorden" talar filosofen Clive Hamilton om etiska problem och möjligheter med vår "geologiska makt", som är så fundamental att den påverkar jorden tiotusentals år in i framtiden.
Kalifornien brinner. Klimatforskare som Michael Mann menar att regionen inte längre har tydligt avgränsade brandsäsonger. Från och med nu är brandsäsongen oupphörlig. Människans påverkan på det globala klimatet är dock mycket mer omfattande än så. Genom våra utsläpp av växthusgaser har mänskligheten nu lyckats med något som egentligen borde vara omöjligt – att helt fördriva två kommande istider förutspådda att äga rum 50 000 år och 130 000 år in i framtiden.
Mänsklighetens avtryck på planeten är så omfattande att de övertrumfar vad vi vanligtvis ser som oövervinnliga naturkrafter. Jordens rotation och lutning, solens instrålning i jordens atmosfär, världshavens förmåga att ta hand om växthusgaser, de levande systemens förmåga att frambringa en mångfald av arter som alstrar ovärderliga nyttor för mänskligheten.
Det är uppenbart att intensiteten i klimatfrågan ökat det senaste året. Den specialrapport som FN:s klimatpanel presenterade i oktober i år var inte bara startskottet på ett bryskt uppvaknande om svårigheterna för världens länder att klara av det ambitiösa 1,5-gradersmålet. Det är troligtvis också bara början på en lång och intensiv diskussion mellan de som kräver snabba samhällsförändringar inom ramen för planetens säkra gränser, och de som försvarar rådande ekonomiska och teknologiska system. Pågående rättsfall runtom i världen där enskilda stämmer stater för deras oförmåga att hantera klimatfrågan, den brittiska rörelsen Extinction Rebellion som genom civil olydnad vill sätta klimatkrisen på den politiska agendan, och skolstrejken inspirerad av den unga svenska klimataktivisten Greta Thunberg, är bara några exempel på hur denna spänning mellan trögrörliga strukturer och de som kräver förändring utspelar sig idag.
Klimatkrisen öppnar emellertid också porten till något mycket mer omfattande, nämligen ett förestående paradigmskifte i synen på människans beroende av och ansvar för den levande planeten jorden. Filosofen Clive Hamilton uttrycker det som ett "uppvaknande", en "insikt som inte bara är känslomässigt stark utan också mättad med mening" i "Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen" (övers: Joel Nordqvist; Daidalos).
Förordet till "Den trotsiga jorden" är överväldigande, ja, på gränsen till högtravande. Men det är samtidigt det överlägset bästa jag har läst om antropocen – förslaget till en ny geologisk epok där människoapan Homo sapiens påverkar jordsystemets grundläggande funktioner och framtid. Denna "geologiska makt" som Hamilton utnämner den är så fundamental att den påverkar jordsystemet i "djuptid", tiotusentals år in i framtiden.
Att prata om "jordsystem" i stället för om "natur" är helt avgörande för Hamiltons resonemang. Det är inte längre meningsfullt, menar han, att referera till en allomfattande moder natur. Decennier av forskning inom jordsystemvetenskapen (Earth system sciences) som integrerar olika vetenskapliga fält om jordens klimat, världshav, skogar, marker och is- och snötäckta regioner, visar att jordsystemet är allt annat än en passiv allomfattande Natur. Den är dynamisk, besjälad av komplexa förgreningar redo att utlösas i språngvisa förvandlingar om vi pressar dem för långt.
Hur vi ska förhålla oss etiskt och inte minst politiskt till denna nya geologiska makt är omdiskuterat inom samhällsvetenskaperna. Inom vissa delar av samhällsvetenskaperna har debatten stundtals varit intensiv. Hamilton utvecklar sitt resonemang i kontrast till andra idéströmningar. På ena sidan hittar vi ekocentriska filosofer som vill avsäga sig denna makt genom att montera ned mänsklighetens påverkan på planeten jorden. På andra hittar vi så kallade ekomodernister som i stället välkomnar denna nya epok, och ser det som en logisk utveckling av människans inneboende kapacitet att övervinna varje utmaning.
Enligt Hamilton är båda dessa ståndpunkter orimliga, och han föreslår i stället en ny antropocentrism: ett filosofiskt och praktiskt antagande som tydliggör människans moraliska plikt att verka på ett sådant sätt att det inte rubbar jordsystemet. Människan kan aldrig behärska jorden. Men det finns heller ingen återvändo till ett "naturligt" tillstånd. Det vi kan hoppas på, enligt Hamilton, är ett kollektivt kognitivt språng. Ett skifte från obehärskat frosseri och besinningslös planetär maktutövning till ett nytt etiskt och politiskt förhållningssätt till jordsystemet.
Klimatkrisen öppnar emellertid också porten till något mycket mer omfattande, nämligen ett förestående paradigmskifte i synen på människans beroende av och ansvar för den levande planeten jorden. Filosofen Clive Hamilton uttrycker det som ett "uppvaknande", en "insikt som inte bara är känslomässigt stark utan också mättad med mening" i "Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen" (övers: Joel Nordqvist; Daidalos).
Förordet till "Den trotsiga jorden" är överväldigande, ja, på gränsen till högtravande. Men det är samtidigt det överlägset bästa jag har läst om antropocen – förslaget till en ny geologisk epok där människoapan Homo sapiens påverkar jordsystemets grundläggande funktioner och framtid. Denna "geologiska makt" som Hamilton utnämner den är så fundamental att den påverkar jordsystemet i "djuptid", tiotusentals år in i framtiden.
Att prata om "jordsystem" i stället för om "natur" är helt avgörande för Hamiltons resonemang. Det är inte längre meningsfullt, menar han, att referera till en allomfattande moder natur. Decennier av forskning inom jordsystemvetenskapen (Earth system sciences) som integrerar olika vetenskapliga fält om jordens klimat, världshav, skogar, marker och is- och snötäckta regioner, visar att jordsystemet är allt annat än en passiv allomfattande Natur. Den är dynamisk, besjälad av komplexa förgreningar redo att utlösas i språngvisa förvandlingar om vi pressar dem för långt.
Hur vi ska förhålla oss etiskt och inte minst politiskt till denna nya geologiska makt är omdiskuterat inom samhällsvetenskaperna. Inom vissa delar av samhällsvetenskaperna har debatten stundtals varit intensiv. Hamilton utvecklar sitt resonemang i kontrast till andra idéströmningar. På ena sidan hittar vi ekocentriska filosofer som vill avsäga sig denna makt genom att montera ned mänsklighetens påverkan på planeten jorden. På andra hittar vi så kallade ekomodernister som i stället välkomnar denna nya epok, och ser det som en logisk utveckling av människans inneboende kapacitet att övervinna varje utmaning.
Enligt Hamilton är båda dessa ståndpunkter orimliga, och han föreslår i stället en ny antropocentrism: ett filosofiskt och praktiskt antagande som tydliggör människans moraliska plikt att verka på ett sådant sätt att det inte rubbar jordsystemet. Människan kan aldrig behärska jorden. Men det finns heller ingen återvändo till ett "naturligt" tillstånd. Det vi kan hoppas på, enligt Hamilton, är ett kollektivt kognitivt språng. Ett skifte från obehärskat frosseri och besinningslös planetär maktutövning till ett nytt etiskt och politiskt förhållningssätt till jordsystemet.
Den här typen av förslag på nya förhållningssätt kan tyckas diffusa med tanke på de utmaningar som vi har framför oss. Samtidigt är det väl känt att djupare systemförändringar har sitt ursprung i nya sätt att se på världen. Den amerikanska naturvetaren och systemtänkaren Donella H Meadows talar i dessa sammanhang om hävstångspunkter (leverage points). Dessa är delar av ett komplext system där mindre insatser kan leda till omfattande systemförändringar. Ibland är dessa hävstångspunkter uppenbara, exempelvis en illa omtyckt chef i en dåligt fungerande organisation. Ofta kan dessa vara dolda under lager av samspel, som exempelvis nyckelarter i komplexa ekologiska näringsvävar. Vad Meadows också föreslår är att djupare systemförändringar inte har sitt ursprung i nya mätmetoder, mer information eller ändrade incitament. De kommer från just nya sätt att tänka och se på världen. Paradigmskiften som dessa tvingar oss att ställa nya frågor, lägger grunden för nya visioner och oväntade allianser och öppnar för nya möjligheter.
Det omvända gäller givetvis i klimatfrågan också. Den världsuppfattning som moderniteten enligt Hamilton etablerade för 300–400 år sedan, med naturen och planeten jorden är en förutsägbar och kontrollerbar "passiv depå" för olika resurser, har satt mycket djupa spår i vetenskap och politik. Frågan blev tydlig i samband med offentliggörandet av Sveriges Riksbanks pris 2018 i ekonomisk vetenskap till amerikanen William D Nordhaus. Valet kan tolkas som ett erkännande av klimatfrågans betydelse för de ekonomiska vetenskaperna. Men det kan också ses som en illustration av hur även våra mest sofistikerade tankemodeller, i det här fallet klimatekonomimodeller, är inbäddade i en tankevärld som separerar jordsystemet från människans historia, nutid och framtid.
Problemet uppstår ur de antaganden som finns inbyggda i Nordhaus berömda klimatekonomiska modell Dice (dynamic integrated climate-economy). Modellens ambition är i grunden enkel och viktig. Vad händer med den globala ekonomin givet olika möjliga klimatframtider? I början av 1990-talet var detta en modig och inte minst svår fråga att ställa inom en disciplin som aldrig tidigare visat ett intresse att koppla ihop modeller av ekonomisk tillväxt med grundläggande klimatvetenskap. Ett sådant ambitiöst projekt leder tveklöst till en rad förenklingar, antaganden och användande av bristfälliga data. Vad är till exempel den ekonomiska kostnaden av minskad jordbruksproduktion på grund av torka i Afrika? Eller utplånade korallrev? De etiska problemen med den här typen av kostnadsberäkningar är ofantliga.
I förenklingens spår följde också en jämn ström av kritik från andra ekonomer och klimatforskare. Kritiska analyser av Nordhaus Dice-modell visar exempelvis att en global temperaturökning på 6 grader skulle leda till en minskning av den globala bruttonationalprodukten med 10 procent. Och att det skulle krävas en global temperaturhöjning på ofattbara 19 grader innan den globala bruttonationalprodukten halverades.
Även med de mest basala kunskaperna om vad som händer med jordsystemet vid 1,5–2 graders uppvärmning går det att förstå att det är något fundamentalt fel med dessa extrema resultat. Nordhaus har dock själv varit tydlig med att hans modell är behäftad med osäkerheter, och att dessa ökar markant ju högre temperaturökningen är. Det är inom ett mer begränsat temperaturspann menar han, som den här typen av klimatekonomiska modeller kan vara till hjälp för att försöka få ett grepp om klimatförändringarnas ekonomiska kostnader.
Denna reservation har dock inte hindrat debattörer och politiker att använda Nordhaus resultat som skäl för att inte agera på klimatfrågan över huvud taget. Grundproblemet som många påpekat återstår, nämligen att modeller som dessa döljer enorma osäkerheter och ger en bild av kontroll över jordsystemet. Och framför allt, de ger sken av att klimatkrisen enbart kommer att ha en marginell påverkan på världens möjligheter till utveckling.
Kalifornien brinner. Varje extrem händelse bär nu ett mänskligt fingeravtryck. Hamiltons ord känns plötsligt obehagligt aktuella. "När moder jord nu öppnar sina armar är det inte för att omfamna oss utan för att krossa oss."
År 2018 kommer att ges en särskild plats i klimathistorien. Framtidens historiker kommer att berätta om en perfekt storm bestående av allt dystrare budskap från klimatforskningen, återkommande extremväderchocker, och populismens svallvågor som svepte över kontinenter och hotade decennier av hårt internationellt klimatarbete.
Som engagerad forskare kommer jag dock alltid att finna tröst i Hamiltons bok som med hjälp av Hannah Arendts vackra ord vittnar om en annalkande vändning i historien. Ingen vet när denna inträffar. Men den har byggts upp under lång tid. Och när den väl far fram över världen så sker det i form av "underjordiska strömmar med explosiv kraft som plötsligt [bryter] fram i dagsljuset från ett odaterbart, namnlöst dunkel". För vår egen skull hoppas jag att denna framtid är nära förestående.
