Kristina Lindgärde - publicerad den 17 september 2018
Inte bara statsvetare och ekonomer kan kasta ett förklarande ljus över den politiska utvecklingen. Skeenden såsom globaliseringen, polarisering och uppkomsten av parallellsamhällen går också att förstå utifrån djupt mänskliga behov såsom grupptillhörighet, bekräftelse, makt och status.
Du har varit och med och skrivit en bok om hur vi fördomsfulla flockvarelser kan leva tillsammans. Vad säger boken om den tid vi lever i?
– Ett grundbudskap är att det inte räcker att säga till en människa att bli mer tolerant och mindre fördomsfri. Våra stereotyper sitter väldigt djupt då de har starkt överlevnadsvärde. I 99,6 procent i mänsklighetens historia har vi levt i jägar- och samlarsamhällen i grupper om 150 personer. Högst så många människor har vi hjärnkapacitet att utveckla tillitsfulla relationer till. Gentemot andra har vi alltid varit benägna att vara försiktiga och reserverade.
Vi är programmerade att betrakta människor utifrån som ett hot?
– Ja, inledningsvis tycks vi vara det. Det finns forskning som visar att i de gamla jägarsamhällena dog 25 procent av männen en onaturlig död. Många av dessa blev förmodligen dödade av utomstående. Därför är det inte så konstigt att det gällde att följa en försiktighetsprincip, vara vaksam och fatta snabba beslut när folk som såg annorlunda ut dök upp och som inte tillhörde ”ingruppen”. Generaliseringar utifrån tidigare erfarenheter hjälpte oss att fatta snabba beslut.
– Det finns också en biologisk fördel. Generaliseringar hjälper oss att hushålla med hjärnans resurser. Hjärnan står för tjugo procent av kroppens energi och det är viktigt att ur ett överlevnadsperspektiv hålla energiåtgången nere.
– Psykologen Daniel Kahneman har studerat människans tillvägagångssätt att sålla och bearbeta information och intryck. På senare år har han fått stort genomslag med sin teori om att vi människor har två slags tänkande, ett snabbt och intuitivt och ett långsammare, mer rationellt. Men i senare tids forskning hävdas att det är en förenklad, alltför dualistisk bild av människan. Funktionen av det långsamma tänkandet tycks ofta vara att rationalisera och bekräfta sitt snabba tänkande - inte att ifrågasätta det.
Kan vi mildra vårt biologiska arv i en globaliserad värld?
– Det är tveksamt, men det finns andra drivkrafter att förstå och tillvarata. Något många politiker underskattar är människors vilja att bidra till det gemensamma. Vi människor är kodade med en otroligt stark drift att höra till en grupp. Sociologisk forskning visar framförallt att vi är rustade att snabbt lära oss snappa upp normer och sociala koder i ett samhälle. Och för att höra till måste man bidra. Annars finns risk att vår status stänks. I värsta fall blir man utstött, vilket förr kunde vara liktydigt med döden.
– Därför är det ur ett sociologiskt perspektiv helt rationellt att personer som inte tillåts att komma in i samhället och bidra till det gemensamma inom rimlig tid riskerar att söka sig till marginella alternativ i extremistgrupper.
Kan vi känna tillhörighet till flera grupper?
– Ja, det kan vi. Gruppen Sverige, exempelvis. De senaste åren har det varit på modet att driva med sådant som påstås vara typiskt svenskt. Så fort någon säger att kåldolmar är från Sverige dyker det upp någon Besserwisser och säger att de kommer från Turkiet och att det egentligen inte finns någon svensk kultur. Men med det resonemanget finns egentligen ingen nationell kultur någonstans, eftersom allt är en blandning.
– Och visst kan och bör vi också känna empati med människor som har det svårt i andra delar av världen, men det är bra att vara medveten om de biologiska förutsättningarna. Empatiska känslor räcker inte för att vi ska kunna rikta stöd och utveckla samarbeten. Talande är att Jeremy Bentham, en av grundarna av utilitarismen med målet att minska det universella lidandet, sägs ha haft tydligt autistiska drag och empatistörningar. Det verkar alltså ha krävts en person med låg medkänsla till den egna gruppen för att skapa den ideologiska grunden för organisationer såsom Djurens rätt och Human rights watch.
Idag pratas mycket om empati som ett sätt att hjälpa till att överbrygga klyftor mellan grupper. Kan det fungera?
– Det kan fungera på kort sikt. Men empatigrundad snällhet är delvis en färskvara när det gäller hänsyn utanför gruppen. Empatins ursprungliga funktion är främst att vårda relationen till personer man redan har en nära relation till.
– För att integrera exempelvis flyktingar och nyanlända på längre sikt måste man gå bortom empati-argumentet och aktivera en annan grundläggande mekanism: vår ömsesidiga altruism. Efter att ha hjälpt till ett tag förväntar vi oss att få något tillbaka. Och de som fått hjälp känner en stark drivkraft att ge tillbaka. Det gäller därför att hitta ömsesidiga nyttor för båda grupper. Detta är möjligt. Socialt liv behöver inte vara ett nollsummespel; om vissa får det bättre innebär det inte att andra nödvändigtvis får det sämre.
Media förmedlar bilden av ett splittrat samhälle. Stämmer bilden?
– Ja, forskare som jämfört statistik över åren på svensk bostads- och arbetsmarknad och inom utbildning visar att klyftorna djupnar. Det är få människor som i absoluta mått fått det sämre, men inkomstklyftorna har ökat. De som fått de bättre kan säga till de andra "ni har inte fått det sämre". Men ojämlikhet förblir stötande, något som man sett genom experiment i ekonomisk antropologi i många kulturer. I ett ojämlikt samhälle blir det svårare att prata integration. Folk som har det sämre blir provocerade när de som talar om vikten av integration skjutsar sina barn till privatskolor och bor långt ifrån de så kallade problemområdena.
– Nobelpristagaren Thomas Schelling har visat att folk faktiskt gärna vill bo med andra etniska grupper så länge den egna gruppen inte är mindre än 30 procent. Det är inte enkelt att möta båda behoven. Bostadsområden med blandade upplåtelseformer kan kanske vara ett sätt.
– Samtidigt ska man komma ihåg att det är medias uppgift att förmedla sådant som bryter mot våra normer. Så när media exempelvis skildrar om exempelvis kvinnor som råkar ut för övergrepp kan det tvärtom bero på att det blivit mer sällsynt och mindre accepterat.
Även det politiska samtalet kan förändras över tid. Har du några tankar om detta?
– Personligen tycker jag att vi blivit mer rädda för att möta uppfattningar vi inte delar. ”Hon har så obehagliga åsikter”, kan vi tänka. Men den gräns vi bör dra är om uttalandet är olagligt eller ej, i form av hets mot folkgrupp eller likande. Mitt i vår känsla av obehag av den andras åsikter bör vi försöka tänka: "vad bra att den personen fick komma till tals". Nästa gång kan det ju vara mina åsikter som väcker vämjelse och då vill jag bli bemött på ett sakligt sätt.
– Man kan gå tillbaka till Johan Stuart Mills uttalande, att om man inte på djupet förstår sin egen uppfattning, kan man inte bemöta någon annans.
”Gruppens grepp: Hur vi fördomsfulla flockvarelser kan lära oss leva tillsammans” Mikael Klintman, Andreas Olsson, Thomas Lunderquist (Natur & Kultur).
