Nu tystnar sommarens väna herdepipor,
ur stormens orgel brusar höstpreluden
och mänskan går att skörda vad hon sått.
På glaskall himmel spricker klara stjärnor,
löv faller, gräset gulnar, sista svalan
sin vinge spänner till en avskedsflykt.
Väl mött, du höst! Jag står vid törnrosbusken,
vars nypon likt rubiner, dunkla, glimra
och vattnet vid min fot är grått som bly
och molnet lågt i skyn som mörksens gruva.
Väl mött ändå!-
Må sommarns väna herdepipor tystna,
må stormens orgel spela höstpreluden:
liv föds och dör, man sår och skördar, irrar,
och finner åter vägen hem till jorden:
den stora, sköna jord som är vår egen,
vårt hjärtas bo, vår mödas rika lön
också i höstens hårda, kulet karga tid.
Elmer Diktonius
