Hittat recension ur Theaterzeitung 1828 i Ian Bostridges nyligen översatta bok "Schuberts Winterreise" (något uppblåst recension tycker kanske någon):
"Schuberts genius visar överallt ett djärvt svep varigenom han hänför alla som nalkas, och han leder dem genom det mänskliga hjärtats omätliga djup långt bort, där föraningar om det oändliga längtansfullt dagas över dem i rosenfärgad strålglans, men där samtidigt en obeskrivlig förkänslas skakande sällhet åtföljs av det hämmande nuets stilla smärta som omger den mänskliga tillvarons gränser.".
Nicht wählen mit der Zeit:
Muss selbst den Weg mir weisen
In dieser Denkelheit.
Es zieht ein Mondenschatten
Als mein Gefährte mit,
Und auf dem weissen Matten
Such'ich des Wildes Tritt.
Jag kan inte välja tiden för mina färder: måste själv leta mig
fram i detta mörker. En månstråle följer mig som reskamrat.
och på de vita ängarna söker jag efter viltets spår
