Stig Östlund

lördag, september 09, 2017


Med beskrivningen av molnen
måste jag allt skynda mig -
efter bråkdelen av stunden
slutar de att vara si och börjar vara så.

Deras egenhet är

att aldrig upprepa sig
i former, nyanser, poser, arrangemang.

De tyngs inte av minnet av nånting

och höjer sig lätt över skeendet.

Inte kan de vittna om vad det vara månde -

med detsamma skingras de åt alla håll.

I jämförelse med molnen

verkar livet närmast välgrundat,
nästan beständigt, närapå evigt.

Bredvid molnen

ser till och med stenen ut som en broder
som man kan lita på,
medan molnen är dessa avlägsna, diffusa kusiner.

Människorna får hållas bäst de vill,

sen dör de ihop, en efter en,
för dem - molnen - är det
inget särskilt
underligt med det.

Över hela Ditt liv

och över mitt ännu inte hela
ståtar de i all sin prakt som de alltid ståtat.

De har ingen skyldighet att gå bort i lag med oss.

De behöver inte vara sedda för att hålla sig uppe.

                                                                                  Wislawa Szymborska
                                                                                 Översättning Anders Bodegård.

Bloggarkiv