Stig Östlund

onsdag, mars 29, 2017



Nu stundar bråda tider för alla tanter och farbröder att med varmt hjärta
först av alla rapportera första tussilagon och olika flyttfåglars ankomst.
Så varmt välkommen var inte vårfågeln på 1800-talet. Då var det brukligt att hovet betalade en dukat för den första skjutna lärkan. Härnösandssonen Elias Sehlstedt han som såg såg överallt såg också mycket av detta under sin Stockholmstid, och kände sig föranlåten att skriva en dikt tillägnad huvudstans alla vårfåglar.



Sjung ej, lärka! Det är ej av nöden,
döden lurar på din första drill.
Du ej känner dina mörka öden;
skytten siktar - och du hör i döden
underdånigst någon hovkatt till.

Vänligt kommer du oss att gästa,

vårens fröjd du bjuder mänskan på.
Ack! Låt bli att vid vår jord dig fästa.
Människan är van att klå sin nästa,
håll dig utom skotthåll i det blå.

Vet, din undergång är bland de största

prisbelöningar i sångens kall.
Sök ej här att vara få den första,
blod är det, varefter mänskor törsta;
fly! Att sjunga här är knall och fall!

Bloggarkiv