svänger stormens piska utan misskund,
och på övergivna sommarstigen
möter vandrarn lövens gula virvlar.
Hösten rider hög på blygrå himmel.
Stormens piska viner utan misskund.
Vandrarn ser det stora, mörka havet
vältra sig i vånda, sjuda, vräka
våglaviner över dränkta bådar,
tills i skymning dagen släcks och svinner.
Men i tysta natten blickar Hösten
hjälplös ner på havets månbeglänsta,
milda svall mot skumbetäckta stränder,
medan jordens vandrare befriad
skådar sann sin värld i evighetens
oföränderliga stjärnehimmel.
Arvid Mörne
