Vi närmar oss tiden på året när alla tanter och farbröder som sett sin livsuppgift att till sin lokaltidning rapportera första kusblomman(som fint folk kallar tussilago) och även glädjande rapportera olika flyttfåglars ankomst.
Det var sorgligare på 1800-talet. Då var det brukligt att hovet betalade en dukat för den första skjutna lärkan.
Norrlänningen Elias Sehlstedt såg mycket av detta under sin Stockholmstid, och kände sig föranlåten att skriva en dikt tillägnad
huvudstadens alla vårfåglar:
Sjung ej, lärka! Det är ej av nöden,
döden lurar på din första drill.
Du ej känner dina mörka öden:
skytten siktar - och du hör i döden
underdånigast någon hovkatt till.
Vänligt kommer du oss att gästa,
vårens fröjd du bjuder mänskan på.
Ack! Låt bli att vid vår jord dig fästa:
Människan är van att klå sin nästa,
håll dig utom skotthåll i det blå.
Vet, din undergång är bland de största
prisbelöningar i sångens kall.
Sök ej här att vara få den första,
blod är det, varefter mänskor törsta:
fly! Att sjunga, här är knall och fall!
