 |
| Jag (eller Du) |
Det sitter aristokrater i Bryssels sal,
och till deras fina händer,
gå knippen av trådar i tusental,
med vilka oss fotfolk dom skänder.
Dom samlar oss alla, och rycker dom till
så niga och bocka, vi som dom vill,
och göra så lustiga piruetter,
vi dumma marionetter.
Vi äta och dricka och älska -'
och så Melodifestivalen förstås,
och så dör vi och stoppas i jorden.
Vi skvallrar och fjantar och armbågar oss,
och ej sällan stora i orden.
Berusad vi lever, ibland i skam,
men allt som går under, och allt som går fram,
och allt som vårt rus och ofärd bådar,
är bara ryck på Bryssels trådar.
Det fina folket i Bryssels sal,
aldrig dom tröttnar omsider.
Dansande dockors karneval,
skall fortsätta i eviga tider.
Men Gud på min tråd, plötsligt skall rycka,
och allt äntligen få ett slut.
Jag skall nå himmelsk lycka,
och inte minst få sova ut.
Den konstifika unionens ofärd och sorg,
ej kännbar för mig då båda,
kvar på aristokraternas Europatorg,
är Bryssels mörkblå leksakslåda.
S Ö med många ord lånade av Hjalmar Bergman
