Detta är ett underlag (en kladd) till en mer utförlig artikel som jag (september 2011: kanske ;) kommer att bygga på allt eftersom.
Du får gärna hjälpa till.
Hur som helst, ta texten som en liten hyllning till gamla sjömän som James Cook, och en hyllning till "mitt" hav, Stilla havet.
Den 27 oktober 1728 föddes i byn Marton-in-Cleveland, långt ute på landsbygden i den nordligaste delen av ett av Englands nordligaste grevskap, sjömannen, upptäcktsresanden, navigatören och kartografen James Cook (bilden). Om föräldrarna vet man inte så mycket. fadern var i alla fall en lantarbetare som immigrerat från Skottland. Av nio barn var han den andra i ordningen.
När James kom upp i tonåren blev han lärling hos en handelsman i fiskesamhället och den lilla staden Staithes och där kom han för första gången att känna en dragning till havet - en passion som aldrig lämnade honom.
Något år efteråt flyttade han längre ner efter kusten till Whitby där han 1747 mönstrade på som matros på 450-tonnaren Freelove från Whitby som var ens.k. koljare och som transporterade kol mellan Newcastle och London.Därefter förflyttades han till fartyget Three Brothers vilket betydde att han nu gjorde resor utanför England (Irland och Norge).
När han var 26 år blev han erbjuden sitt första befäl och det var då som han tog det avgörande steget och överraskande avböjde fortsatt avancemang för att istället bli antagen i den brittiska flottan som enkel matros.
Från och med sommaren 1755 och fram till hösten 1757 då han fick sitt styrmansbrev,tjänstgjorde han på Eagle, ett 60 kanoners linjeskepp. I slutet av Eagletiden var Hugh Palliser vilken komatt bli den som först upptäckte Cooks begåvning. Den 27 oktober, hans födelsedag, 1757 kom Cook som styrman över till Pembroke, ett fartyg på 64 kanoner. I februari 1758 avseglade Pembroke till Canada.
Den 21 december 1762 gifte han sig med Elizabeth Batts om vilken man inte vet så mycket. Paret bosatte sig i ett hus i Londons East End. Paret fick sex barn varav tre dog i späd ålder.Mer än halva giftermålstiden var James Cook till sjöss.
Elizabeth Batts (1742-1835) i hög ålder, målad av okänd konstnär.
James Cook gjorde tre expeditioner till det väldiga Stilla Havet som vid den här tiden var ett helt okänt hav.
1768-71, 1772-75 och 1776-79.
Första resan.
Cook som var en duktig kartograf och kunnig astronom utsågs till ledare när Royal Society ville utsända en expedition för att observera den sällsynta Venuspassagen den 3 juni 1769 något som inte skulle ske på över hundra år ( det vill säga när Venus passerar mellan jorden och solen samtidigt som planeternas banplan skär varandra) och blev därmed befälhavare på det stadigt byggda , tremastade Endeavour ( = "strävan"). Ledaren för vetenskapsmännen var Joseph Banks, en engelsk botanist vars biträde var den svenske Linné-lärjungen Daniel Solander.
Med bland annat illaluktande och jäsande surkålen ombord som skulle hålla skörbjuggen borta, och en besättning på 85 man, seglade det då fyraåriga fartyget Endevour, med sextant men utan kronometer, den 19 augusti 1768 västerut. I Rio de Janeiro gjorde man uppehåll för att reparera fartyget och för att proviantera. I januari 1769 passerades Eldslandet och sedan rundade man, visserligen under en lätt dimma, men ändå under relativt gott väder Kap Horn för att den 13 april 1769 anlända Tahiti, som Cook kallade Sällskapsöarna. Människor i kanoter med höga förstävar kom ut för att välkomna fartyget och erbjuda tropiska frukter och andra delikatesser från ön som bytervaror, och på stranden väntade lättklädda kvinnor för att välkomna sjömännen och erbjuda sina tjänster för en skeppsspik eller ett band glaspärlor. Detta var efter en hård och lång resa, ett riktigt paradis för sjömännen.
I detta paradis kom man att stanna i två månader.
Äran att vara det första europeiska fartyg som ankrat vid Tahiti tillkom dock inte Endeavour, utan det var det år 1751 byggda fartyget H M S Dolphin som hade ankrat i Mataviabukten ungefär två år tidigare. Ett franskt fartyg under befäl av upptäcktsresanden Chevalier de Bougainville angjorde också Tahiti ungefär ett år före Endeavour.
Ur Cooks dagbok:
"13 april. Först mulet och blåsigt med regnskurar, sedan en lätt bris och klart väder. Klockan 4 på eftermiddagen nådde vi nordöstra udden av Royal Bay på Tahiti. Klockan 5 på morgonen seglade vi in i bukten och ankrade klockan 7 (Endeavour ankrade i Matavai bay på norra Tahiti). Vid denna tid hade vi endast mycket få män på sjuklistan, och dessa hade endast lätta krämpor. Fartygets besättning hade i allmänhet varit vid mycket god hälsa, vilket i hög grad skall tillskrivas surkålen, den konserverade soppan och malten.--- Vi hade knappt ankrat i Royal Bay förrän ett stort antal av infödingarna kom till fartyget i sina kanoter med kokosnötter o. dyl.--- ".
Så kom då dagen då det var dags för det ena av de två uppdragen som expeditionen hade. Dagen år 1769 som var den tredje gången som Venuspassagen skulle observeras. Den första var redan 1639, medan den andra hade genomförts bara några år tidigare - 1762. Dagen blev den hetaste hittills för expeditionen, temperaturen nådde 47 grader C. Under natten hade det varit dimmigt, men solen steg upp klar och tydlig.
I samma ögonblick som Venus silhuett för första gången snuddade vid solskivan förstod astronomerna att något var fel. De kunde inte komma överens om tiden för den första kontakten och inte heller om tiden när kontakten med solskivans kant var bruten, dvs när planeten i sin helhet hade rört sig över solskivan.
Den slutliga analysen av resultaten skulle vänta på sig, men Cook och astronomen Charles Green var väl medvetna om att deras skilda uppfattningar om de så viktiga exakta tiderna gjorde resultatet tveksamt och knappast tillräckligt bra för att få fram rätt värde på solparallaxen, något som astronomerna önskat sig så starkt. De hade räknat med att Venus skulle uppenbara sig som en skarp och perfekt cirkulär skiva - en 'dunkel skugga' eller en suddig kant runt planeten var något som de inte var förberedda på. Astronomiskt sett hade observationerna ändå ett visst värde. Upptäckten av en atmosfär kring Venus, om det nu var det som var orsaken till den suddiga bilden, var en ny och intressant vetenskaplig upptäckt, men den hade man lika lätt kunnat få hemma.
Perfektionisten Cook upplevde det hela som ett fiasko, men ingen kunde anklaga honom för något av dessa misslyckanden. /Källa: En legendarisk seglats
Se NASA:s artikel "James Cook and the transit of Venus" : http://science.nasa.gov/science-news/science-at-nasa/2004/28may_cook/
Endeavour lämnar Tahiti
Efter två månader på Tahiti var det dags att styra ut och gå söderut för det hemliga uppdrag man hade fått, alltså att försöka hitta Terra Australis Incognito.
Något sådant hittade man dock inte. Man gav upp sökandet och seglade västerut, och den 6 oktober fick man se Nya Zeeland där Cook och hans besättning och vetenskapsmän som första européer steg i land och stannade till den 31 mars 1770. Under den tiden gjordes en nästan fullständig kartläggning av de två öarna och man kunde visa att Nya Zeeland inte var en del av Terra Australis Incognito.
127 år innan hade den holländske kaptenen Abel Tasman (c:a 1603-1659) sett de två öarna men steg aldrig i land. Nya Zeeland har fått sitt namn av den holländska provinsen Zeelandt som betyder sjöland. Abel Tasman hade innan även upptäckt Tasmanien som fick hans namn
Från Nya Zeeland styrde Cook västerut med en något nordlig kurs. Den 19 april 1770 såg han land, Australiens sydöstra kust. En kust som aldrig tidigare hade skådats med europeiska ögon förutom löjtnant Hicks som var först av de ombordvarande att se kusten.
Endeavour kom att Han följa östkusten och man fick kontakt med några människor av ett annat släkte än de på Nya Zeeland. På platsen fann botanisterna många dittills okända växter, och platsen kom därför att kallas Botany Bay , ett namn som kom att få dålig klang då då det var hit som de första engelska brottslingarna fördes.
Att det skulle finnas många stora landdjur trodde man inte, bland annat beroende på att djuren höll sig dolda i buskarna. Då fick man syn på ett stort, smäckert, råttfärgat djur. Det var inte likt något djur i Europa eller någon annanstans. Det hoppade fram och hoppen påminde om en hare. Aboriginernas namn på djuret var "kanguru", ett namn som vetenskapsmännen lätt överförde till sitt eget språk.
Botany Bay
Så småningom, den 21 augusti nådde Cook Cap York och där högtidlighöll man att hela Australiens östkust tagits i besittning för den engelska kronan. Dessförinnan hade fartyget strandat på Stora Barriärrevet och sprungit läck och var nära att gå under, men efter en nödtorftig reparation och väntan på att tidsvattnet skulle stiga igen, hittades en utväg ur det farliga revet och man kunde segla ut på djupt vatten.
Ur Cooks dagbok:
28 augusti. Friska vindar och mulet med regn under den senare delen av dagen. Klockan 10 på förmiddagen avled underskepparen John Reading. Hans död förorsakades av att överskepparen av ren välvilja gav honom en del av en flaska rom i går kväll, och man förmodar att han drack ur alltsammans genast. Han var mycket berusad i går kväll, men eftersom detta inte var något ovanligt när han kunde komma över sprit, tog man ingen särskild notis om honom utan hjälpte honom bara i säng. När man vid åttatiden i morse fann honom kvar i kojen, hade han mist talförmågan och stod inte att rädda.
Den 12 maj 1771 kom Cook åter till England efter ett kort uppehåll i Batavia (Jakarta).
Fartyget var ungefär 32 m långt från aktern till bogsprötet och 9 m brett.
Hon hade tidigare hetat Earl of Pembroke och var byggt i Whitby.Amiralitetet köpte henne för 2800 pund efter att ha valt mellan tre skepp: hon utrustades för sin nya uppgift; fick en helt ny rigg, kläddes under vattenlinjen med tunna plankor över ett lager av tjärad filt samt fick alltså ett nytt namn: Hans Majestäts bark Endeavour.
Endeavour var bestyckad med 12 svängbara nickhakar (= mindre kanoner) och hade 10 kanoner i lavett
(lavett = "kanonställning") samt medförde erforderligt antal kanonkulor och krut.
I lastrummet fanns 8 ton ballast och flera ton kol för uppvärmning och matlagning. Där fanns också reservvirke till rår och bordläggning, tjär- och becktunnor, verktyg för timmermännen, segelduk för segelsömmarna, hampa till tågvirke och rigg, en skeppssmedja och verktyg och material för allt annat hantverk ombord. Mat och dryck: 20 ton skeppsskorpor, 1200 gallon öl, 1600 gallon rom, 4000 hela stycken salt oxkött och 600 hela stycken salt fläsk, 1500 skålpund socker, njurtalg, russin, havremjöl, vete, olja, vinäger och malt, 160 skålpund senapsfrön, 107 skäppor ärtor i tunnor och hela 7860 skålpund surkål.
Endeavour medförde också en stor mängd järnspik, fiskkrok, handyxor, saxar, röda och blå pärlor, små speglar och till och med några dockor för att charma infödingarna och för att nyttja i byteshandel för mat och proviant. Det här var standardförråd för ett brittisk örlogsfartyg, möjligen med undantag av surkålen. /Källa: En legendarisk seglats
Andra resan
Huvudsyftet var att hitta Terra Australis Incognito "det okända landet i söder" som var en sydkontinent som fanns på alla europeiska kartor.
Ända sedan antiken hade man varit övertygad om att det fanns en stor, okänd kontinent på södra halvklotet. Att det måste finnas en stor kontinent där för att uppväga det norra halvklotets stora landmassor, och för att kunna bibehålla balansen då jorden roterade krig sin axel, detta kunde bevisas vetenskapligt.
Cook skulle segla runt jorden så nära Sydpolen som möjligt för att se om det fanns något land där.
Då han under sin första resa ju hade varit mycket nära ett skeppsbrott med "Endeavour", medförde detta att han ställde kravet att få ha två skepp med sig.
Klicka här: Terra Australis Incognita
(Latin för "okänt land i söder")
I juni 1772 startade Cooks eget fartyg "Resolution" med en besättning på 112 man och systerfartyget "Adventure" med en besättning på 81 man resan under befäl av kapten Tobias Furneaux. Cook fick också med sig en nyhet: en kronometer, en klocka med vars hjälp man kunde mäta longituden.
Nu skulle man segla österut då vindarna på det södra halvklotet (Antarctic circle) blåser åt det hållet. Cook hade alltså insett att det skulle gå lättare att komma långt söderut via den östliga vägen.
I Kapstaden fylldes förråden på, och en svensk som befann sig där, Anders Sparrman, som liksom Solander var lärjunge till Linné, kom att följa med fartyget.
Den 17 januari 1773 passerades den södra polcirkeln vilket inget annat skepp hade gjort tidigare.
Isbergen tornade upp sig, och dagen därpå stötte man på hård packis
varvid man tvingades att vända om. Det var tät dimma och de båda fartygen tappade bort varandra, men man hade kommit överens om att träffas på Nya Zeeland i fall man tappade bort varandra.
Man kom att återförenas och under flera månader därefter genomkorsades Stilla Havet.
På vägen tillbaka till Nya Zeeland tappade fartygen återigen bort varandra. Cook väntade i tre veckor men beslöt sedan att ensam fortsätta söderut. Återigen påträffade han med sitt fartyg isberg.
Den 26 januari 1774 korsade Cook polcirkeln för tredje gången, och han nådde ända till 71 graders sydlig bredd. Det dröjde f.ö. länge innan något fartyg skulle komma så långt söderut.
Cook stötte på packis och tvingades att vända.
Cook hade nu undersökt tre fjärdedelar av jordklotet utan att hitta Terra Australis Incognito. En fjärdedel återstod ,men den fick vänta till sommaren.
H.M.S. Resolution
Byggd liksom Endeavour i Whitby.Ungefär 33,5 m långt och 28,5 brett.
Utan att träffa på Adventure gav sig Cook iväg på den sista fjärdelen av sin resa.
Den 28 december rundades Kap Horn, och Cook fortsatte färden tills dess att han fullbordat cirkeln runt jorden.
Det kunde nu konstateras: det fanns ingen stor sydlig kontinent! Cook kom heller aldrig så nära Sydpolen att han kunde se det istäckta, på den tiden oanvändbara, Antarktis.
Den andra resan hade varit i nästan tre år när man begav sig hemåt igen. I Kapstaden fick Cook ett brev där systerfartyget "Adventures" kapen berättade att tio besättningsmän på hans fartyg hade dödats och ätits upp av invånarna på Nya Zeeland. Efter den händelsen hade kaptenen bestämt sig att avbryta upptäcktsfärden och styra hemåt.
Cook själv fortsatte hemåt, och den 30 juni 1775 nådde man den brittiska kusten.
Tre år och arton dagar hade då expeditionen varat. Vid hemkomsten befordrades Cook till kommendörkapten
Bara fyra man hade dött under hela tiden vilket var ett anmärkningsvärt lågt antal. Endast en av dem hade avlidit p.g.a. skörbjugg, Detta berodde på att Cook hade fått besättningen att äta av den myckna surkål som man hade med sig från England. Därför kunde så många därför slippa skörbjugg.
Tredje resan
Frågan om det fanns en väg, nordvästpassage, mellan Atlanten och Stilla Havet dök ständigt upp.
Engelsmän hade tidigare gjort försök att finna en sådan väg men inte lyckats. Nu ville man försöka igen.
Cook övertalades och han fick befälet över sitt gamla fartyg "Resolution", och nu med ett systerfartyg vid namn Discovery vars befälhavare var kapten Charles Clerke.
Med på resan fanns även denna ång vetenskapsmän och konstnärer och den 12 juli 1776 bar det iväg. Cook passerade sina gamla kända platser som Nya Zeeland, Australien, Tongaöarna och Tahiti. men nu gick det betydligt långsammare. Först i augusti 1778 nådde de båda fartygen Alaskas västspets och korsade Berings sund. Cook fortsatte och korsade norra polcirkeln. Skeppen stoppades av packis och då den korta polarsommaren närmades sig sitt slut beslöt Cook att vända söderut.
I januari 1779 anlände Cook till Sandwichöarna (Hawaii). Där hyllades Cook men det blev sammanstötningar mellan invånarna och besättningsmännen.
Den 14 februari informerades Cook om att Discoverys kutter under nattens lopp hade blivit stulen från den boj där den låg förtöjd.. En stor konflikt uppstod med invånarna och Cook blev knivdödad.
Kapten Clerke fick överta befälet och han försökte nästa sommar att helt fullgöra Cooks uppdrag. Clerke kom emellertid att liksom Cook att dödas i en skärmytsling och i augusti 1780 ankrade fartygen utanför Orkneyöarna, tredje expeditionen var slut.
Expeditionen kom tillbaka till England i oktober 1780 och då alltså utan någon kapten.
Cook kartlade stora delar av Stilla havet, liksom Australiens, Nya Zeelands och Canadas kuster. Hann fann för britterna okända öar och ögrupper som Hawaii.Tvärtom:
Columbus upptäckte en ny kontinent som ingen trodde fanns.
Cook bevisade att den kontinent som många trodde på inte fanns
Huvudsakliga källor: Hur vi erövrade jorden avJ G Andersson, Kapten Cooks resor (Cooks dagböcker i urval av Christopher Lloyd), Upptäckarprofiler av Kaj Hildingson, En legendarisk seglats av Peter Aughton, egna gamla anteckningar, tyvärr utan uppgift om källor
Daniel Solander
Daniel Solander kom från en släkt av präster, verksamma i Norrland. Hans farfar var kyrkoherde i Piteå och pappan, Carl Solander, var progressivt intellektuell och bekant med många tongivande personer under den svenska frihetstiden. Därför var Carl von Linné en självskriven gäst hos Solanders på sin berömda Lapplandsresa 1732.
Forskning och vetenskap stod högt i kurs hos familjen. Under Daniels födelseår 1733 var Carl Solander sysselsatt med en rad astronomiska observationer för Kungliga Vetenskapsakademien och Uppsala universitet. Tre år senare var han värd för den spektakulära franska gradmätningsexpeditionen, som passerade Piteå. Fältmätningar gjordes norrut för att undersöka riktigheten i Newtons antagande om jordens polära tillplattning. I sällskapet ingick storheter som Anders Celsius. /Populär Historia
The Captain Cook Society: http://www.captaincooksociety.com/
Läs mer i Populär Historias artikel om Solander: http://www.historiskamedia.com/o.o.i.s?id=43&vid=807
Venuspassagen
Den 6 juni 2012 inträffar nästa Venuspassage. Sedan dröjer det 105,5 år innan nästa. Läs hela SAAF:s (Svenska Amatör Astronomiska Föreningens) artikel:
http://www.saaf.se/IMAGES/PLANETER/gc_venustel104.pdf
Om Endeavour:
http://www.captaincooksociety.com/ccsu72.htm
Dagligt liv ombord Endeavour:
http://www.danielsolander.se/dryck.html
Boktips:
"En legendarisk seglats - med James Cook och Endeavour mot Terra Australis" av Peter Aughton
Boken, som handlar om Cooks första resa kommer att bli ett av hjälpmedlen vid grundlig genomgång av ovanstående, snabbt skrivna artikel.
"Fördjupning":
Table of Contents
1) Account of Captain Cook, previous to his first Voyage round the World.
2) Narrative of Captain Cook’s first voyage round the world.
3) Account of Captain Cook during the period between his first and second Voyage.
4) Narrative of Captain Cook’s second Voyage round the World.
5) Account of Captain Cook during the Period between his Second Voyage and his Voyage to the Pacific Ocean.
6) Narrative of Captain Cook’s Voyage to the Pacific Ocean, to the Period of his Death.
7) Character of Captain Cook.— Effects of his Voyages.— Testimonies of Applause.— Commemorations of his Services — Regard paid to his Family.— Conclusion.
Här är adressen:
http://ebooks.adelaide.edu.au/c/cook/james/c77n/index.html
Skörbjugg:
C-vitamin är Ascorbinsyra, som betyder "syran som förhindrar skörbjugg".
Skörbjugg beror på ascorbinsyrebrist (C-vitamin) i kosten.
De inledande stadierna av skörbjugg börjar med trötthet, irritabilitet, nedsatt arbetslust och intellektuell förmåga. Försök gjorda i England på 1940-talet har visat att efter 17 veckor med C-vitaminfattig kost börjar symtomen på allvar med förstörelse och förhorning av hårsäckarna, huden bildar små sår, som inte vill läkas, blodkärl brister, tandköttet börjar svälla upp och blöda, man får näsblod, magtarmsslemhinnor, inre organ och leder börjar också blöda. Man får dessutom smärtor i muskler och leder. Symtomen kan variera allt efter var blödningen uppstår. Döden kan komma plötsligt vid skörbjugg, när det t.ex blir blödningar från hjärtmuskeln.
Källa: nätet "VitaViva Info"
Det finns ju väldigt mycket på nätet om James Cook och hans resor. Inte minst BBC:s arkiverade program är tillsammans med Google en fin gåva till intresserade.
Copyright (c) s östlund
