Bilden: Lenin
Sången om stormfågeln
Över havets gråsprängda slätt samlar vinden molnen. Mellan molnen
och havet glider Stormfågeln stolt som en svart blixt.
Än snuddar vingen vågorna, än skjuter han som en pil mot molnen,
och han ropar, och molnen hör glädjen i fågelns djärva rop.
I detta rop finns törsten efter storm! Vredens kraft, lidelsens låga
och segertro hör molnen i detta rop.
Måsarna stönar före stormen - de stönar och flaxar omkring över
havet beredda att på havets botten dölja sin fasa för stormen.
Och lommarna stönar också - lommarna fattar inte njutningen i
kampen för livet: de skräms av åskans slag.
Dumma pingvinen gömmer ängsligt sin feta kropp bland klipporna
... Bara stolta Stormfågeln svingar sig djärvt och fritt över skumgråa havet!
Allt dystrare och lägre sänker sig molnen över havet och vågorna
sjunger och häver sig åskan till mötes.
Tordönet mullrar. I skummande vrede stönar vågorna tävlande med vinden.
Nu griper vinden en flock vågor med ett kraftigt famntag och
slungar dem i vilt ursinne mot klipporna och krossar smaragdmassorna till stoft och stänk.
Stormfågeln glider med ett rop, som en svart blixt, som en pil genomborrar
han molnen och piskar skum från vågorna.
Nu svävar han som stormens stolta, svarta demon; han skrattar och gråter
...Har skrattar åt molnen, han gråter av glädje.
I åskans vrede har han - en lyhörd demon - länge känt trötthet,
han är viss om att molnen inte skall dölja solen - nej, de döljer den inte!
Vinden tjuter..Åskan mullrar...
Som en djupblå flamma blossar molnens flockar över havets bråddjup.
Havet fångar blixtarnas pilar och släcker dem i sitt djup.
Likt eldormar ringlar sig dessa blixtars återsken ned i havet och försvinner.
- Storm! Snart blåser stormen upp!
Den djärva Stormfågeln pilar stolt mellan blixtarna över havet som
vredgat ryter, och den ropar som segerns profet:
- Må stormen blåsa upp än starkare!
Maksim Gorkij (1868-1936)
