Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.
Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett männskoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.
Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig ut över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingor falla
på översnöade spår!
Ur Aftmar i Tavastland (1911)
