I Mozarts symfoni nr 34 svänger det ofta mellan dur och moll, liksom det gör för oss (iaf för mig) i novembermörkret.
Märker man (jag) att mörkret börjar bita sig fast plockar man fram en CD med en serenad som t.ex. denna:
Och när man (jag) någon kväll befinner sig (mig) i ett stabilt angenämnt mode och dagen har varit åt det framgångsrika hållet passar Mozarts segerstämningsmusik som handen i ens gamla handske:
Vad vore livet för mig (oss?) utan Mozart?