Jag behöver havet därför att det undervisar mig:
jag vet inte om jag lär mig musik eller medvetenhet:
jag vet inte om det utgör ensam våg eller djupvarelse
eller endast sträv röst eller en bländande
uppvisning av fiskar och fartyg.
Faktum är att till och med när jag sover
kretsar jag omkring på något sätt
i detta universitet av svallande vågor.
Det är inte blott de sönderkrossade snäckorna
liksom om någon skälvande planet
antydde ett gradvis utslocknande,
nej, av spillrorna bygger jag upp dagen på nytt,
uppför stalaktiten av havssaltet
och den ofantliga gudomen av en sked full av detta salt.
Vad havet tidigare lärt mig bevarar jag!
Det är luft, oupphörlig vind, vatten och sand.
Det kan förefalla obetydligt för dne unge man
som kommit hit för att lecva med sina eldsvådor.
Men ändå: pulsen som stegrades
och sen sjönk ner i sin avgrund,
den blåa rymdens kyla som sprakade,
stjärnan som vittrade sönder,
vågens ömsinta uppstigande
som slösade sin snö med skummet,
den härkande stllheten, förutbestämd
likt en tron av sten i djupet,
trädde i stället för det område
där det växte ihärdig sorg, hopad glömska
och fäörändrade med ens min existens:
jag slöt upp kring den rena rörelsen.
- Neruda -
