Närmare ett halvsekel har han verkat – på mer skilda scener än de flesta i det svenska kulturlivet : satirikern, predikanten, samhällsdebattören Olof Buckard.
En man som kallar sig gycklare och predikant i samma person. Med röst och budskap som hörts från såväl predikstolar som krogscener.
När han inte imiterat och gjort narr av maktens och kulturens celebriteter, har han bjudit allvarsord om hur vårt samhälle definierar vad som är sjukt, friskt, normalt och livsdugligt. Hans utspel har flera gånger fällts i Radionämnden och han har blivit bannlyst av en Stockholmsbiskop.
Med start i ett framträdande förlidna sommar i Simrishamn och med uppfiskade minnesglimtar från Sveriges Radios arkiv har Johannes Ekman gjort följande porträtt av Olof Buckard – på en gång predikant och gycklare…
En man som kallar sig gycklare och predikant i samma person. Med röst och budskap som hörts från såväl predikstolar som krogscener.
När han inte imiterat och gjort narr av maktens och kulturens celebriteter, har han bjudit allvarsord om hur vårt samhälle definierar vad som är sjukt, friskt, normalt och livsdugligt. Hans utspel har flera gånger fällts i Radionämnden och han har blivit bannlyst av en Stockholmsbiskop.
Med start i ett framträdande förlidna sommar i Simrishamn och med uppfiskade minnesglimtar från Sveriges Radios arkiv har Johannes Ekman gjort följande porträtt av Olof Buckard – på en gång predikant och gycklare…
SYDSVENSKAN
Olof Buckard
Vi som minns Olof Buckard från början, från 1960-talet när han framträdde på Akademiska föreningen i Lund och i andra studentsammanhang, vi minns en sylvass samhällskritiker, en skicklig på-pricken-imitatör och en rolig satiriker.
Men åren har gått och när Olof Buckard just nu uppträder i den kritikerrosade soppteaterföreställningen ”Galenskapens förförelse” på Stockholms stadsteater är det en helt annan Olof Buckard som publiken får möta.
Jodå, det infama varggrinet finns kvar, visst gisslas både Bush, Bildt och Persson och hans ilska mot dubbelmoral och maktmissbruk är lika laddad nu som då.
Men det är ändå en helt annan och nu 75-årig Buckard som publiken får möta.
Nu har han, nja, kanske inte blivit vän med sina egna ständiga följeslagare hypokondri, panikångest tvångstankar och tvångsföreställningar, men någonstans ändå lärt sig att acceptera dem, tackla dem och med humorns och insiktens hjälp driva med dem.
Att driva med tvångshandlingarna är kanske att fördriva dem?
Ända sedan han var liten har Olof Buckard, som växte upp i from missionsförbundsmiljö, levt med sina tvångshandlingar, eller OCD (Obsessive Compulsive Disorder) som diagnosen lyder.
– När jag var 8 år började jag till exempel peta med ett finger i marken för att på så vis jorda mina destruktiva tankar. Då försvann min ångest för stunden.
– Jag tog fyra trappsteg i taget, för vi var ju fyra i familjen och vi måste få fortsätta att leva allihop.
– I gymnasiet ägnade jag halva provskrivningstiden åt att sudda ut bokstäver som råkade snudda den blå marginallinjen. Så det var ett Herrans under att jag någonsin tog studenten och klarade en akademisk examen!
Sedan Olof Buckard i slutet av 1990-talet engagerade sig i den så kallade Psykekampanjen, talar han öppet om sina olika nojor, om hur det är att vara styrd av demoner, tal- och bokstavsmagi, datum med ödesmättad innebörd och hur det känns när hela tillvaron är laddad av symboler och fylld av magiska funktioner något som inte ens den starkaste medicin rår på.
– Det kan plötsligt handla om en fläck, som man absolut inte får trampa på och det är förstås väldigt svårt att till exempel passa tider när det kan dyka upp ojämnheter i marken som man måste gå runt. För oss med psykiska funktionshinder tar det fem gånger så lång tid att komma i tid.
– Så det är litet Torsten Flinck i mig, han brukar komma en och en halv timme för sent till sina föreställningar.
Själv kommer Olof Buckard numera i tid: han går helt enkelt fem gånger tidigare hemifrån.
Vad är sjukt och vad är friskt? Frågor som Olof Buckard funderat mycket omkring, liksom kring begreppet livsduglighet.
Är det till exempel en slump att så många framgångsrika och kreativa människor har stämplats som excentriska: författarna Bertil Malmberg och Samuel Johnson, konstnärerna Edvard Munch och Carl Fredrik Hill.
Sedan Olof Buckard började tala öppet från scen och estrader om sin OCD har gensvaret varit stort, många i publiken känner igen sig och kommer efteråt och vill prata.
– Det är fantastiskt att få möta alla dessa som drabbats av psykiska funktionshinder och inte minst deras anhöriga. Många tror att det är kört när de konstaterar att de har psykiska funktionshinder och aldrig kan få någon framgång i livet, men så är det ju inte alls.
För vad är friskt och vad är sjukt?
– Vad är det till exempel för samhälle vi har där folk rusar hit och dit i vardagen och inte har tid att träffas eller att sitta ned och prata och umgås? Är det konstigt att de går in i väggen, att de måste ta time-out?
– Det är ju samhällsutvecklingen som är sjuk. Jag blir alldeles knottrig när jag tänker mig själv som fast anställd som kommer till jobbet och måste börja med att besvara femtio mejl.
Har du en dator?
– Jag hade en, men den kastade jag i väggen.
– Och jag frågar bara: hur många datoranvändare är uppe i samma produktion som till exempel Kirkegaard och Luther? De skrev minsann inte på dator utan med gåspenna!
75-årsdagen firas hemma med öppet hus för släkt och vänner.
Men först ska jag kasta ut gamla tidningar och få det litet prydligare.
Jodå, det infama varggrinet finns kvar, visst gisslas både Bush, Bildt och Persson och hans ilska mot dubbelmoral och maktmissbruk är lika laddad nu som då.
Men det är ändå en helt annan och nu 75-årig Buckard som publiken får möta.
Nu har han, nja, kanske inte blivit vän med sina egna ständiga följeslagare hypokondri, panikångest tvångstankar och tvångsföreställningar, men någonstans ändå lärt sig att acceptera dem, tackla dem och med humorns och insiktens hjälp driva med dem.
Att driva med tvångshandlingarna är kanske att fördriva dem?
Ända sedan han var liten har Olof Buckard, som växte upp i from missionsförbundsmiljö, levt med sina tvångshandlingar, eller OCD (Obsessive Compulsive Disorder) som diagnosen lyder.
– När jag var 8 år började jag till exempel peta med ett finger i marken för att på så vis jorda mina destruktiva tankar. Då försvann min ångest för stunden.
– Jag tog fyra trappsteg i taget, för vi var ju fyra i familjen och vi måste få fortsätta att leva allihop.
– I gymnasiet ägnade jag halva provskrivningstiden åt att sudda ut bokstäver som råkade snudda den blå marginallinjen. Så det var ett Herrans under att jag någonsin tog studenten och klarade en akademisk examen!
Sedan Olof Buckard i slutet av 1990-talet engagerade sig i den så kallade Psykekampanjen, talar han öppet om sina olika nojor, om hur det är att vara styrd av demoner, tal- och bokstavsmagi, datum med ödesmättad innebörd och hur det känns när hela tillvaron är laddad av symboler och fylld av magiska funktioner något som inte ens den starkaste medicin rår på.
– Det kan plötsligt handla om en fläck, som man absolut inte får trampa på och det är förstås väldigt svårt att till exempel passa tider när det kan dyka upp ojämnheter i marken som man måste gå runt. För oss med psykiska funktionshinder tar det fem gånger så lång tid att komma i tid.
– Så det är litet Torsten Flinck i mig, han brukar komma en och en halv timme för sent till sina föreställningar.
Själv kommer Olof Buckard numera i tid: han går helt enkelt fem gånger tidigare hemifrån.
Vad är sjukt och vad är friskt? Frågor som Olof Buckard funderat mycket omkring, liksom kring begreppet livsduglighet.
Är det till exempel en slump att så många framgångsrika och kreativa människor har stämplats som excentriska: författarna Bertil Malmberg och Samuel Johnson, konstnärerna Edvard Munch och Carl Fredrik Hill.
Sedan Olof Buckard började tala öppet från scen och estrader om sin OCD har gensvaret varit stort, många i publiken känner igen sig och kommer efteråt och vill prata.
– Det är fantastiskt att få möta alla dessa som drabbats av psykiska funktionshinder och inte minst deras anhöriga. Många tror att det är kört när de konstaterar att de har psykiska funktionshinder och aldrig kan få någon framgång i livet, men så är det ju inte alls.
För vad är friskt och vad är sjukt?
– Vad är det till exempel för samhälle vi har där folk rusar hit och dit i vardagen och inte har tid att träffas eller att sitta ned och prata och umgås? Är det konstigt att de går in i väggen, att de måste ta time-out?
– Det är ju samhällsutvecklingen som är sjuk. Jag blir alldeles knottrig när jag tänker mig själv som fast anställd som kommer till jobbet och måste börja med att besvara femtio mejl.
Har du en dator?
– Jag hade en, men den kastade jag i väggen.
– Och jag frågar bara: hur många datoranvändare är uppe i samma produktion som till exempel Kirkegaard och Luther? De skrev minsann inte på dator utan med gåspenna!
75-årsdagen firas hemma med öppet hus för släkt och vänner.
Men först ska jag kasta ut gamla tidningar och få det litet prydligare.
Bakgrund: Debuterade som artist och imitatör på Akademiska föreningen i Lund i början av 1960-talet och underhöll sedan i olika akademiska sammanhang för att 1972 slå igenom med cabarén ”Nachspiel i underhuset”, dåvarande Stockholms stadsteater. Har därefter gisslat och personifierat makthavare på alltifrån nattklubbar och teaterscener till universitetsaulor och predikstolar. Aktuell med föreställningen ”Galenskapens förförelse” på Stockholms stadsteater tillsammans med Georg Riedel. Ordförande i Artister för fred. Skriver poesi och planerar en skrift om Viktor Rydberg.
Familj: Särbon Birgitte Hilding, norsk skådespelerska och dramapedagog, sonen Hannes med familj.
Bor: I fyrarummare på Lidingö.
Motto: Att försöka motverka förakt för svaghet.
Fyllde 75 år den 12 april.
Familj: Särbon Birgitte Hilding, norsk skådespelerska och dramapedagog, sonen Hannes med familj.
Bor: I fyrarummare på Lidingö.
Motto: Att försöka motverka förakt för svaghet.
Fyllde 75 år den 12 april.
