Rymden brinner middagsklar.
Skuggorna stå korta.
Underligt att allt blir kvar
när man själv är borta.
Eller tänk om det är vi
som blir kvar och världen
blott en syn som drar förbi
över huvudgärden
Skog och äng och berg och sjö,
skyarna som välva,
intet märker att vi dö.
Märker vi det själva?
Äro vi som leva här
bränsle elle flamma?
Liv och död, kanhända är
det i grunden detsamma.
Ur Trots allt - Bo Bergman
