Monstret som definition av det mänskliga
Var går egentligen gränsen för det mänskliga? Kan till exempel maskiner vara mänskliga? Om det sitter två huvuden på samma kropp, är det då en eller två individer?
I en ny avhandling från Lunds universitet studerar ide- och lärdomshistorikern Jonnie Eriksson vad som betraktas som mänskligt respektive monstruöst i fransk filosofi, från 1500-talets renässanshumanism till nutidens posthumanism.
– Evolutionen är i sig en process där avvikelserna har ansetts göra att livsformerna har vridits och vänts på eller gjort plötsliga monstruösa hopp, så att vi har fått de arter som vi har idag, säger Jonnie Eriksson.
Genom filosofins historia har monster ömsom betraktats som något svårförklarligt och onaturligt, ömsom förklarats utifrån naturliga processer. Filosoferna har frågat sig vad dessa avvikelser säger om naturen och om människans plats i den.
– Monstrets positiva funktion ligger alltså, enligt vissa filosofer, att vi lär oss om oss själva genom att studera avvikelserna. Då har vi något att utgå ifrån när vi diskuterar gränsen för vad som är mänskligt, till exempel när vi skapar maskiner med alltfler egenskaper som kan betraktas som mänskliga. Monstren kan dessutom säga något om människans förmåga att vara annorlunda, att förändras till en posthuman livsform, säger Jonnie Eriksson.
Han påminner om att kvinnor länge betraktades som avvikelser från normen, i detta fall mannen. Alla levande varelser kan rentav anses vara avvikelser från den högsta formen, Gud.
Avhandlingen är gedigen skrift på över 700 sidor, med ett brett upplägg som spänner över en lång tid. Den tar avstamp i fyra olika traditioner, den naturalistiska, där monstruösa fenomen förklaras genom naturliga processer, den humanistiska som problematiserar den mänskliga naturen genom en rannsakan av självets komplexitet, den metafysiska, som innefattar en hierarkisk skiktning av varelser i förhållande till en normativ princip samt den hermeneutiska traditionen som söker efter en mening med förunderliga ting som en del av en rationell ordning. Stigmatiseringen och sociala aspekter av missbildningar tillhör dock inte studiens område.
Jonnie Eriksson hoppas att hans avhandling, förutom att visa det monstruösas betydelse för filosofin, ska kunna användas vidare för att tolka skildringar av det omänskliga i litteratur, film och konst. I förlängningen kan det också ge ett nytt ljus över de sociala aspekterna av missbildningar.
Jonnie Eriksson lade fram sin avhandling med titeln Monstret och människan: Pare, Deleuze och teratologiska traditioner i fransk filosofi, från renässanshumanism till posthumanism den 13 november 2010.
