Havet

Jag behöver havet därför att det undervisar mig:
jag vet inte om jag lär mig musik eller medvetenhet:
jag vet inte om det utgör ensam våg eller djup varelse
eller endast sträv röst eller en bländande
uppvisning av fiskar och fartyg.
Faktum är att till och med när jag sover
kretsar jag omkring på något magnetiskt sätt
i detta universitet av svällande vågor.
Det är intye blott de sönderkrossade snäckorna
liksom om någon skälvande planet
antydde ett gradvist utslocknande,
nej, av spillrorna bygger jag upp dagen på nytt,
uppför stalaktiten av havssaltet
och den ofantliga gudomen av en skedfull av detta salt.

Var havet tidigare lärt mig bevarar jag !
Det är luft, oupphörlig vind, vatten och sand.

Det kan förefalla obetydligt för den unge man

som kommit hit för att leva med sina eldsvådor.

Men ändå: pulsen som stegrades

och sen sjönk ner i sin avgrund,

den blåa rymdens kyla som sprakade,

stjärnan som vittrade sönder,

vågens ömsinta uppstigande

som slösade sin snö med skummet,

den härskande stillheten, förutbestämd

likt en tron av sten i djupet,

trädde i stället för det område

där det växte ihärdig sorg, hopad glömska

och förändrade med ens min existens:

jag slöt upp kring den rena rörelsen.      /Pablo Neruda - tolkat av Artur Lundkvist och Marina Torres.

Bilden: Isla Negra