.png)
Det var en plåga att se hur undfallande Ulf Kristersson var när han besökte president Recep Tayyip Erdogan i veckan. Och nu ska förnedringen fortsätta på svensk mark.
Är det inte dags att vi börjar prata om svassandet som förhandlingstaktik? Detta att agera undfallande, undvikande, lismande – hur har det hittills gått i Sveriges försök att säkra sitt Natomedlemskap genom samtal med Turkiet?
Nånting hände i regeringsskiftet. Vi fick en utrikesminister som plötsligt rände runt och påstod att Turkiet var en demokrati. Så fort han fick syn på en mikrofon försäkrade han det. Turkiet har fria val, en absolut demokrati, ingen tvekan, en förebild för den fria världen. Jag kan inte säga säkert, men jag tyckte mig höra beundran i Tobias Billströms röst när han berättade för oss om denna överlägsna demokrati mittemellan Europa och Asien. Ett föregångsland, vad det verkar.
Och Kristersson bestämde snart att hans första resa utanför Europa som statsminister skulle gå till Erdogan, och sedan dess har manegen krattats för besöket. Vi har plötsligt inga problem, längre, att sälja vapen till Turkiet. Och alla de där organisationerna som Turkiet anser är terrorister – vi tycker numera samma sak! Ja, vi förnedrade oss, men det skulle det vara värt, för med den här resan skulle vi få betalt. Kristersson skulle möta Erdogans öppna famn, en lång omfamning och en hand på axeln och Erdogan skulle säga: ”Välkommen till Nato, min vän.”
Och så anländer de till slut till presskonferensen i presidentpalatset. Erdogan kommer med den apatiska blick som kännetecknar honom, Kristersson mer framåtlutad, orolig och på tå, går runt och fnissar utan att någon riktigt vet varför, kallar plötsligt Erdogan för ”his excellence” så att man sitter och skäms här hemma.
Erdogan skakar sen Kristerssons hand sådär hårt och obehagligt som bara riktiga diktatorer kan göra och även om det måste göra ont så ler Kristersson bara hysteriskt
Framme vid talarstolen försvinner Kristersson nästan, vad är det för en sadist som satt dit det där höga podiet så att Sveriges statsminister knappt når upp till mikrofonerna? Och Kristersson börjar prata, och när han talar om Turkiet, denna dokumenterade skurkstat, är det som att han pratar om Edens lustgård. Erdogan har nyligen gjort klart att han inte längre vill att hans land kallas ”Turkey” på engelska, för han tycker det påminner om det dumma fågeldjuret, och Kristersson har naturligtvis lärt sig detta och försöker säga ”Türkiye” rakt genom sitt hyllningstal, fast han missar förstås ett par gånger, och varje gång är det som att en kalkon far genom rummet.
Erdogan skakar sen Kristerssons hand sådär hårt och obehagligt som bara riktiga diktatorer kan göra och även om det måste göra ont så ler Kristersson bara hysteriskt och försvinner sen iväg, och då har förnedringen pågått under så lång tid att man för Kristerssons självkänslas skull önskar att han kunde få det där Natobeskedet. Men det får han förstås inte. Turkiet är fortfarande inte nöjda. Och det är väl självklart, när man tänker efter. Varför skulle de sluta nu? De har insett att Sverige gör allt Turkiet vill, och lite till, de vore ju idioter om de inte fortsatte att dra nytta av mjäkigheten.
Nu kommer Erdogan till Stockholm om tre veckor, förnedringen ska alltså fortsätta på svensk mark. Nu ska inte bara Kristersson förödmjukas, utan nu måste kungen buga djupt och drottningen stå där med diademet i hand.
Ska vi verkligen fortsätta med det här självskadebeteendet? Nån gång måste vi väl kräva av vår regering att stå upp för vårt land, för våra värderingar? Är Turkiets bångstyrighet ens ett svenskt problem? Är det inte främst ett problem för Nato? Alla medlemsländer utom ett vill att Sverige blir en del av Nato. Är det inte dags att Natoländerna gör upp det här mellan sig?
För svensk värdighets skull bör vi sluta sälja ut vår värdighet.
Läs fler krönikor av Alex Schulman:
”Margaux är inte djävulen på jorden – hon är barn av sin tid”
”Man kan vara opartisk även om man kallat Ebba Busch för 'Ebba Slebba'”
”Vad hände, hur blev Ulf Kristersson en smilande ög
