 |
I veckan avslöjade nyhetssajten Doku att en av Eko-redaktionens journalister haft en privat relation med en av de utvisningsdömda islamister som hon själv har bevakat. Sedan i somras är mannen skriven hos reporterns mor och bor numera hemma hos reportern själv.
Till Doku uppger journalisten att hennes relation med den utvisningsdömde – som 2017 även dömdes för att ha mordhotat Gefle Dagblads chefredaktör – inletts under ”sommaren” 2020 och först efter att hon slutat rapportera i frågan. Samtidigt visar Doku bland annat att reporterns mor redan i februari 2020 skrivit brev till regeringen å de utvisningsdömdas vägnar. Med hänvisning till dotterns reportage i Ekot. Detta brev säger sig reportern ha fått kännedom om genom Dokus granskning.
Den exakta tidslinjen är – milt uttryckt – inte glasklar, men misstanken om att journalisten inte levt upp till Sveriges Radios deklaration om att man är ”oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen” är svår att komma ifrån.
Enligt Doku publicerar Ekot inslag av reportern så sent som i juli 2020. 23 juli är hon dessutom med i ett långt inslag i Studio ett om den utvisningsdömde så kallade Gävle-imamen – tillika far till den man som reportern och hennes familj hade eller snart skulle ha – om man tolkar ”sommaren” som att relationen inleddes till kräftorna och inte till midsommar – en nära relation till.
Det som Doku avslöjade i veckan kände Ekots chef Klas Wolf-Watz till redan i mitten av september förra året. Med ett rakbladsvasst skohorn och en starkt generös läggning kan man möjligen få ihop en tidslinje där reportern inte rapporterat samtidigt som hon hade denna relation och där Eko-ledningen inom rimlig tid efter det att relationen inletts fått information om den.
I intervjuer och kommentarer säger sig Wolf-Watz ha agerat snabbt och resolut. Vad han exakt gjorde och hur han blev informerad har inte framgått, med explicit hänsyn till den berörda reportern. Eko-chefen återkommer hela tiden till att frågan är ett ”personalärende”.
Wolf-Watz tror uppenbart på det rakbladstunna skohornet. För om han hade varit av uppfattningen att reportern inte informerat honom i tid så hade det rimligen varit skäl för betydligt tydligare åtgärder. Eftersom journalisten då alldeles uppenbart agerat illojalt mot sin arbetsgivare och på ett sätt som utsatt verksamhetens integritet för betydande risk. I ett sådant läge finns det rimligen skäl för uppsägning, eller till och med avsked.
I oktober – veckor efter att frågan kommer till ledningens kännedom och månader efter att reportern inlett relationen med den utvisningsdömde mannen – väljer reportern att lämna Sveriges Radio. Wolf-Watz påpekar upprepade gånger att detta sker självmant. Det är alltså journalistens beslut, inte Eko-chefens eller Sveriges Radios.
Journalistens agerande är i Sveriges Radios ögon således inte tillräckligt allvarligt för att hon ska skiljas från sin anställning, däremot tillräckligt allvarligt för att Wolf-Watz ska vidta ”åtgärder”. Vad hade Sveriges Radio gjort om hon valt att vara kvar? Låtit henne sortera gem på Radiosporten?
Karaktären av ”personalärende” är också avgörande för hur Sveriges Radio som företag kommunicerar i frågan. I ett pressmeddelan-de skriver man att ”Sveriges Radio hanterar alltid personalärenden med största möjliga integritet för alla involverade och kommer därför inte att kommentera detaljer gällande hanteringen av detta ärende”.
Journalistens agerande är i Sveriges Radios ögon således inte tillräckligt allvarligt för att hon ska skiljas från sin anställning, däremot tillräckligt allvarligt för att Wolf-Watz ska vidta ”åtgärder”.
Sveriges Radio har naturligtvis som alla arbetsgivare ett både juridiskt och moraliskt ansvar mot sina medarbetare, men detta är inte främst – om alls – ett ”personalärende”.
Public Service är en skattefinansierad verksamhet vars syfte är att leverera journalistik som medborgarna/finansiärerna kan lita på, eller för att återigen citera Sveriges Radio: ”Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet”. Wolf-Watz främsta lojalitet måste därmed vara mot redaktionens trovärdighet och integritet. Sveriges Radio är inte ett personalkooperativ.
Huruvida det är karaktären av ”personalärende” som avgör frågan vet vi inte, men Ekochefens avsikt var dessutom att händelsen skulle stanna inom Sveriges Radios väggar. Hade inte Doku gjort sitt avslöjande hade vi som läsare och lyssnare fortfarande inte känt till vad som hänt.
Ekoledningens agerande leder till frågan om detta är en engångshändelse, eller om det finns fler liknande fall där Ekot och Sveriges Radio låtit reportrar lämna företaget i tysthet? Och hur kommer Wolf-Watz agera i framtiden, i den händelse en annan reporter gör något liknande? Hanteringen har för överskådlig framtid skapat en genuin osäkerhet kring detta. Vilket understryks av Eko-ledningens beslut att låta inslagen ligga kvar okommenterade från september fram till Dokus avslöjande.
Extern granskning är ett vanligt förfarande när privata verksamheter drabbas av skandaler. Man anlitar extern expertis som med professionell auktoritet – oftast advokater eller revisorer – och fria händer ges i uppdrag att granska det aktuella händelseförloppet.
Den metoden hade kunnat användas även här. Ekot hade kunnat låta ett team av journalister från en annan redaktion – eller en extern grupp från någon journalisthögskola – göra en genomgång av materialet och bedöma trovärdigheten i reportagen. En sådan granskning skulle av hänsyn till bland annat källskydd ha sina begränsningar, men hade varit möjlig.
Nu hänvisar Wolf-Watz dels till att redaktionen själv gått igenom inslagen, dels till sitt ansvar som ansvarig utgivare. Det är naturligtvis i en legal mening korrekt, men det hade inte hindrat honom från att låta någon genomföra en extern rådgivande granskning. Beslutet att hemlighålla händelsen omöjliggör ett sådant agerande. Nu blir det ett trovärdighetslyft i det egna håret.
Stora verksamheter drabbas av kriser. Medarbetare uppträder omdömeslöst. Chefer gör felbedömningar. Inte ens Public Service är ofelbart. Man ska ha förståelse för det.
Problemet är hur Ekot agerat sedan i september och argumentet att detta skulle vara ett ”personalärende”. Utöver att det uppvisar en tämligen tillbakalutad inställning till lyssnarnas intelligens, riskerar det att göra betydligt större skada än att en enskild medarbetare uppträtt omdömeslöst.
Se också:
www.doku.nu/2021/05/05/ekoreporter-inledde-relation-med-sakerhetshot/
och
www.flashback.org/t3324921
och
www.detgodasamhallet.com/2021/05/06/bitte-assarmo-sveriges-radio-reportern-och-sakerhetshotet/
