 |
| Från nätet |
Lars Ring:
Hon var alldeles egen – uppkäftig och humoristisk
Kristina Lugn är död.
Antagligen är hon nu på väg mot något av alla dessa limbon som hon skildrat genom sina pjäser. Dessa perronger, och stränder, Eskil Johanssons flyttbyrå och hela Vällingby – platser hon beskrivit som hållplatser på väg mot evigheten.
Kanhända står hon och stampar utanför Stagnelius kopparport – den som han bankat på med sina dikter. Eller så letar hon efter Anna-Maria Lenngren, för att äntligen tala ut. Stagnelius och Lenngren är ju två diktarkollegor som betytt mycket.
Eller så är Kristina Lugn nu äntligen trygg hos Döden som hon, när hon var liten, fick för sig vara Guds fru, gift med honom. Det var möjligen därför hon beskrev Döden som försedd med ömma moderliga känslor. Hon skrev ofta om döden, som om den var ett evigt hem, och lösningen på den oro som fick Kristina Lugn att ständigt och åter ständigt flytta mellan olika lägenheter.
Teatern blev hennes vardagsrum så småningom. Först på Dramaten, under Lars Löfgren som vänlig mentor, sedan på Teater Brunnsgatan Fyra som hon tog över efter Allan Edwall och drev under tretton år, 1997–2010. En period då många av hennes 27 pjäser kom till. I dag orättvist glömda texter som verkligen behöver lufta på sig. Bland dem är ”Titta en älg” som handlar om Stickan Ogebratt som, anar man, väntar på tåget till Hades. En text om livet som fyllt av en fasansfull ansvarsfrihet. Kristina Lugn kom från ett militärt hem, hennes far var generalmajor. Hon sa sig ha gjort en omvänd klassresa, från en högborgerlighet med husa till en fattig kulturpersonlighet med socialbidrag. Hon stack från barndomen och Västergötland, drog sig fram på städknäck och jobb på skolbibliotek. Tog akademiska betyg, skrev dikter och blev refuserad under tio år. Så fick hon samlingen ”Om ni hör ett skott...” antagen 1972. Uppväxten kom ändå att färga hennes liv. Morfadern Nimrod var kantor, och tog ofta med sig Kristina till gudstjänsterna.
Bönen var min plats, har hon sagt under en intervju. En dialog med Gud, där hon fick hitta på Guds repliker – och möjligen var det där som den dramatiska ådran föddes. ”Jag var oerhört religiös tills jag var 17 år, men sedan blev jag existentialist. Sartres böcker fick ersätta Bibeln”, har hon sagt till mig. Kristina Lugn var helt unik, och skrev dikter och pjäser som var naivistiska bilder med en ton av Folkhemssaga. Hennes verk ackompanjeras av en språklighet som på en gång är tillgänglig och abstrakt, rolig och avancerad. En mening, eller replik, kan bestå av olika delar som speglar varandra, kommentera varandra. Ord kan slås sönder och klistras ihop igen, vändas ut och in på eller ges flera associativa meningar. Hon har haft en underbar förmåga att hitta avgrunder eller nya öppningar inom sin rika språklighet.
Kristina Lugn skrev dikter med en existentiell schizofreni. Målet var ofta att ställa en abstrakt storhet som kontrast gentemot en realistisk verklighet. Vardag mot det upphöjda. ”Jag är en poet som skriver pjäser” sa hon om sig själv. Fast egentligen var det väl tvärtom. Hon var en självklar dramatiker: tudelningen av perspektiv, med ett samtal inuti texten mellan författaren och hennes självbild och ständiga byten av perspektiv. Genom hela hennes diktarvärv ekar en pjäs om en mor, ett diktarjag och en övergiven flicka – där Kristina Lugn spelar alla rollerna. Modern, barnet och mörkret eller döden – samt förorten. Detta är en urbild där männen alltid är en total frånvaro, ett svek. En enorm ödslighet. Hon skildrar den ultimata alienationen, ett utanförskap som många kan dela: främst kvinnor, men egentligen alla som står inför den gåta som en icke-empatisk, kantig manlighet innebär. Kristina Lugn var en gång ett uppror mot den goda smaken, lika uppkäftig som en Sonja Åkesson. Som kommen från borgerligheten var Lugn aldrig politiskt revolutionär, men hon kom att älska att reta upp sin omgivning. Hon satt omgiven av Jörn Donner och Bert Karlsson och var dryg och retfullt långsam på TV. Hon beskriver olidliga situationer och vardagen med en humor som skär genom sammanhangen.
Privat var hon annorlunda, pratsam och tog gärna kommandot under en intervjusituation – och var expert på att berätta om sig själv och sin familj på ett sätt som alltid fick frågeställaren att undra var sanningen tog slut och dikten tog sin början. Hon blev folkkär någonstans under tiden. Genom dikternas sätt att skildra ett vid-sidan-av. Humorn, slagfärdigheten, förmåKristina Lugn förtjänar en upphöjd plats inom den svenska litteraturhistorien – om rätt ska vara rätt bör hon få en gigantisk staty av en generalsdotter till häst.
Hon tyckte själv att hon var en poet som skrev pjäser, men hon var samtidigt en självklar dramatiker. gan att undersöka orden och tänja deras betydelser, via rollen som aforism- och anekdotautomat. Rödhårig, en rökmaskin – SvD:s fotograf Dan Hanson tog ett porträtt då hon liknar en prerafaelitisk, fräknig urbild med en blick som skyddslös och aningen sorglig ser på betraktaren. Det är en bild som perfekt visar Kristina Lugn som helt sin egen – om än något tillhörig en tradition av sagda Lenngren samt Hedvig Charlotta Nordenflycht och Sonja Åkesson. Genren hon skapat på scenen ekar Sartres pjäser, en aning Beckett, något Erik Beckman men det mesta är språkligt helt igenom personligt egenartat. Åren på Brunnsgatan var lyckliga. Hon skrev en radda pjäser för ett gäng som bestod av Anna Pettersson, Jane Friedmann och Staffan Westerberg. Så småningom kom andra, som Lena Nyman, att också arbeta på teatern. Den gamla cykelkällaren blev ett hem för till synes helt olika personligheterna – det var humorn, språkligheten och viljan att experimentera med symbolisk absurdism som kom att förena dem. Det var, inser man så här efteråt, en liten guldålder och en guldåder som under ett decennium fick leva ett regellöst, makalöst liv under jord. Svenska Akademien kom att förändra mycket av detta. Hösten 2006 valdes Kristina Lugn in på stol nummer 14 efter Lars Gyllensten. Hon var med som del av Nobelkommittén som diskuterar och utser Nobelpriskandidater.
Akademien – med sitt stora lägenhetsbestånd, lämpligt för en orolig själ – kom att fungera som ny hemmahörighet för Kristina Lugn. Hon tog aldrig ställning utan höll sig tyst under alla stor bråk och stormar kring den så kallade kulturprofilen och anklagelserna om dennes övergrepp på kvinnor och allt som kom att hända efteråt när flera ledamöter avgick. Detta aktualiserar också frågan om hennes kvinnosyn. Hon sa sig vara feminist, men slog också fast att feminister ofta har svårt för hennes texter. Hon gav som förklaring att hon, diktmässigt, identifierar sig med bödlarna. Hennes roller, och hon själv, var besatta av att beveka sina plågoandar. Hon sa sig beskriva den kvinnliga situationen som den faktiskt oftast är: där kvinnor är hundar åt sina män. Kvinnor som bedras och får lära sig att tåla besvikelser. Hennes texter innehåller inget uppror gentemot mannen, även om alla dessa Herrmangestalter är löjliga och råa. Med parodin som vapen kommer man långt, men någon programmatisk feminist blev Kristina Lugn aldrig. Även om hennes underkastelseskildringar svider och hennes sarkastiska repliker underminerar alla former av maktutövning. Och humorn förblir, som sagt, en skyddsväst. Själv ansåg hon att hon inspirerades av just Stagnelius, men också amerikanen Alan Ginsburg och så gott som glömda Elsa Graves dikter. Hon ansåg också att hon inte var ironiker. Hon höll med om att hon skrev slagfärdigt, humoristiskt och – möjligen för ofta – med tankar på underhållningsvärdet, men ironiker, nej. Möjligen tog hon ibland hjälp av romantisk ironi, medgav hon. En upplösning mellan allvar och nonsens, mellan berättaren och berättelsen och mellan realism och munter paradox. Särskilt det sistnämnda ordet passar hennes verk perfekt.
Hennes många dikter och pjäser svävar mellan skillingtryck och mysteriespel. Under ett antal år har få pjäser kommit att sättas upp på svenska scener – vilket är väldigt tråkigt, och konstigt. Möjligen är det så att ingen har förmått läsa hennes texter fria från hennes gestalt, hennes persona och hennes egen röst. Ingen har förstått den ådra av Beckett, den smärta som väntar inuti allt detta ”skojiga”. Den som vågar läsa Kristina Lugn som en tragöd har mycket att hämta. Här står 27 pjäser och väntar på att bli förstådda och lästa bortom det sedvanliga.
Förhoppningsvis kommer Kristina Lugn inte bli som alla dessa kvinnor som var samtida med Strindberg – och glömdes bort.
Kristina Lugn förtjänar en upphöjd plats inom den svenska litteraturhistorien, hon bör få en gigantisk staty av en generalsdotter till häst. Om rätt ska vara rätt. Jag såg Kristina Lugn för en vecka sedan, på promenad på Valhallavägen. Nu är Gunhild Bricken Kristina Lugn är död, hon föddes den 14 november 1948 i Tierp, Uppland. Hon sörjs närmast av syskon samt dottern Martina Montelius, dramatiker och chef på Teater Brunnsgatan Fyra, samt de tre barnbarnen Hilda, Morris och Vera.
Lars Ring är teaterkritiker på SvD.
