 |
| Det kom ett brev ... |
Sven Britton, professor emeritus, Stockholm:
Jag är kolossalt gammal (81 år) och ännu verksam som läkare. I Sverige är cirka 18 procent av läkarna över 65 år, och alla kan ju inte ägna sig åt sina hobbyer på heltid.
Mina hobbyer är cykling, simning och politiskt gräsrotsarbete, och de går utmärkt att kombinera med yrkesarbetet, som förblir det roligaste och mest givande jag kan hålla på med; det gör mig tacksam för varje dag jag får fortsätta. Det är nog inte många yrken där man får behålla denna känsla ännu efter 55 års arbete.
Vilka för- och nackdelar är det då med gamla läkare – inklusive kolossalt gamla läkare – för deras arbetsgivare, deras patienter och för dem själva? Jag utgår då helt och hållet från min egen situation, men jag har naturligtvis talat med flera äldre kollegor och också fått ta del av deras erfarenheter.
Eftersom jag är 81 år har jag upplevt två faser i mitt arbete som läkare efter pensioneringen vid 67 års ålder.
De första åtta åren gick det ganska lätt. Jag fortsatte att vara i fin form både fysiskt och psykiskt och arbetade som deltidsanställd läkare vid Gävles fina infektionsklinik. Svårigheter fanns, inte minst med journalsystemet, där datorprogrammet var annorlunda än det på KS som jag kom från. Och för oss som är födda långt före IT-genombrottet är det alltmer uttalade dokumenterandet i datajournalerna en plåga, inte bara för att vi måste lära oss ingångarna utan också för mängden av insatser som måste dokumenteras, kommenteras och vidimeras. Framför allt avdelningssköterskorna blev irriterade när detta tog lång tid eller när man försökte hoppa över. Kunskapsluckorna blev också allt tydligare framför allt när det gällde hepatit- och hiv-vården, där utvecklingen gick snabbt. Men det kunde ordnas genom att jag inte fick de mottagningarna, och för att jag aldrig har skämts för att fråga kunnigare kollegor.
Jag fick också under denna tid göra det jag alltid drömt om: följa upp de utskrivna patienterna i deras hemmiljö. Jag var ensam inneboende i Gävle och kunde per cykel åka hem till de utskrivna patienterna efter överenskommelse och behov, ett även av mig uppskattat och oslagbart sätt att kolla förutsättningarna för en god rehabilitering.
Efter att ha vikarierat i Gävle i flera år och stortrivts fick jag besked att min tid där var över genom att bli inbjuden till min egen avskedsfest: »an offer you can’t refuse«.
Jag vet inte vad som var skälet och vågade heller inte ta reda på det – kanske tyckte man att 75 år var en bortre gräns, kanske hade sköterskorna tröttnat på min IT-inkompetens. Som gammal läkare är man för övrigt försiktig med att begära eller fråga för mycket med tanke på risken att då bli avpolletterad eftersom man är där på nåder. Jag var inte medveten om att ha gjort några större misstag, men det finns statistik från USA på att äldre läkare (över 65 år) är överrepresenterade i anmälningsärenden. På Läkarförbundet har man inga uppgifter om huruvida detsamma gäller för Sverige.
Tursamt nog fick jag i stället möjlighet att arbeta deltid på en mottagning med inriktning på hälso- och sjukvård av framför allt anställda i utlandstjänst. Arbetspassen är inte alls lika pressande som på sjukhuset, men innehåller ändå de flesta moment – patienterna och arbetskamraterna – som gör vårt yrke så vansinnigt stimulerande. Men då man närmar sig åttio tillkommer nya »ålderskrämpor«, i mitt fall hörselnedsättning. Man börjar fråga om allt oftare, och i stetoskopet hörs allt mindre, vilket inte beror på en förbättrad hjärt- och lunghälsa. Skaffa hörapparat väntar man med i det längsta (för länge) – om inte av koketteri så av rädsla för att kollegor och arbetsgivare ska ta det som ett synligt bevis på att det nu är dags att lämna.
Jag har »löst« detta genom att ha hörapparat i det öra som är vänt mot patienten vid anamnestagandet och hålla det andra öppet för stetoskopet när jag ska lyssna på hjärta/lungor. Jag missar kanske något subtilt blåsljud, men kan behålla stetoskopets kanske lika viktiga funktion: att vara en förtroendelänk till patienten.
Det kommer naturligtvis snart andra krämpor som gör att jag måste sluta, helst och förhoppningsvis på eget initiativ. Men den viktigaste och avgörande frågan är ändå hur länge min långa kliniska erfarenhet kan kompensera, dels för mina ålderssymtom enligt ovan, dels för att jag i huvudsak baserar mitt medicinska kunnande på 30–40 år gamla uppgifter.
Min erfarenhet hittills är att vi gamla välkomnas, inte minst i sjukhusvården, där flertalet anställda är unga, och patienterna oftast är äldre och känner sig mer hemma med en jämnårig doktor. Jag var den överlägset äldsta doktor som gick framjour på natten på KS och kände att jag bidrog inte minst till tryggheten på arbetsplatsen.
Men dagen för uppbrott närmar sig – och jag bävar.
