Doftande rosor och löv bilda dess toner, dess ord.
Modrens sfäriska sång, hur skulle den hinna ditt öra?
Ett av dessa smältande ljud är du, o människa själv.
Men på vårens tapet för ögat den himmelskt sig målar,
Och till betraktelsens fest vinkar i blomstergestalt.
O, hur älskar hon ömt, den solomvandrade tärnan !
Vänd från sin brudgums ljus offrar hon rökelser än,
Blyga violens doft för hans bild: den vänliga månen;
Mäktigt i vintrens grav rör sig dess kärlek ännu,
Grönskar dess eviga tro i den fjällbebyggande tallen,
Och i den blivande säd gror dess besnöade hopp.
Men då i vädurns bild den försonade guden hon skådar,
Vad hon i årets lopp anat och lidit och tänkt
Glimmar då allt i strålarna fram, en lysande guldkust;
Blomma vid blomma i kör sjunger sin tigande hymn. -
Själ! Du har även en sol för din kärleks levande kretslopp.
Arma, var är din sång? Var din gudomliga maj?
Dock jag din jämmer förstår. Världsfurstens metalliska spira
Krossa var skapande drift, tystar de vaknande ljud.
Först när ditt jordiska liv i solens kärlek förklingar,
Först när din börda av mull sjunkit till mullen igen,
Börja du skall i andarnas krets den oändliga sången
Och åt det första bland ljus föda en leende vår.
Sol och planet ej finnas där nu; blott sanning och skönhet;
Själen och skaparen där evigt betrakta varann.
- Stagnelius -
