Stig Östlund

söndag, februari 04, 2018

Längtans Stagnelius


I blomman, i solen
 Amanda jag ser.
 Kring jorden, kring polen
 hon strålar, hon ler.
 I rosornas anda,
 i vårvindens pust,
 i druvornas must
 jag känner Amanda.


 När gullharpan klingar,
 när västan sig rör
 med susande vingar,
 Amanda jag hör.
 Allt, ängel, bestrålar
 din himlagestalt,
 lik Skaparn i allt
 din gudom sig målar.

 Se, själarna ila,
 vid dödsängelns bud,
 till gyllene vila
 i famnen av Gud.
 Se, flodarna hasta
 med skummande fart.
 I havet de snart
 sig dånande kasta.

 

Men aldrig min trånad
 till målet skall nå.
 Blek, suckande, hånad,
 jag enslig skall gå,
 skall evigt, gudinna
 lik stjärnan dig se,
 högt över mig le
 och aldrig dig hinna                  
 -Stagnelius-

Fanns Stagnelius älskade Amanda en motsvarighet i sinnevärlden? Ingen vet. Kanske Stagnelius menade Gud (Amanda = latin: den man bör älska). Erik Johan Stagnelius avled 1823, endast 30 år gammal.




Bloggarkiv