Stig Östlund

tisdag, april 10, 2012

Sång till en morgon i Stockholm

Sång till en morgon i Stockholm



Genom nordens dagar, min älskade,
glider vi fram.
Därborta Leningrad
snöig, blå, som stål
under molnen
pelarna, kupolerna,
det gamla guldet, det rosa,
flodens breda ljus,
allt försvann på resan,
lämnades gråtande kvar.


Slukas havet av jorden?


Slukar jorden firmamentet?


Jag ser Stockholms vita himmel,
en kyrkas treudd genom molnen,
glaskupor i grön syra är kupoler,
är den ärgiga stadens bröst,
och resten är dunkelt,
natt utan skugga eller dag
utan ljus, ogenomskinlig kristall.


Min älskade, till dessa öar
spridda i dimman,
till snöbranter och svarta vingar
har mitt hjärta fört dig.
Som tysta skepp far vi nu förbi,
och for utan att veta varthän, ensamma
i en värld av pärlor
och obevekligt tegel.

Slockna nu tills du blir endast
snö och dimma,
låt oss blunda,
sluta våra sinnen
tills vi möter solen
för att sluka apelsiner.

Ur Den mjuka orkanen av Pablo Neruda - tolkade av Sun Axelsson.
Albert Bonniers förlag AB 1961

Bloggarkiv