Stig Östlund

tisdag, september 22, 2009


Sommarns blommor vissnar,
höstens första gula löv
till marken singlar,
fåglaläten tystnar,
nattens froster
snärjer männskohjärtat hop.

Men den viskar, vissna blomman,
markens löv, det gula, talar,
ekot av en fågeldrill
från fjärran
bär ett budskap,
tränger in
i sammansnärjda männskohjärtat

Ständigt, ständigt
livet fortgår, finns ej gränser
för dess bana;
uppåt, nedåt
den tycks leda -
alltid för den dock framåt.
Blomman vissnar, lövet faller,
lätet tystnar -
nästa somma nya blommor, löv och drillar
åter vidgar männskohjärtat.
- Ständigt, ständigt
utur mullens mörka sköte
upp till solens röda öga:
allbeständigt liv. /Elmer Diktonius

Bloggarkiv