En ny forskningsrapport från tankesmedjan Arena Idé visar att den fackliga organisationsgraden sjunker mest i grupper där sysselsättningen ökar. På sikt kan detta bli ett hot mot den svenska modellen, skriver German Bender, Arena Idé, och Anders Kjellberg, professor i sociologi.
Publicerad 2019-05-21
Maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare är en central fråga i Sverige, med långtgående politiska och ekonomiska konsekvenser. Det som brukar kallas den svenska partsmodellen bygger på att arbetsmarknadens parter – fack och arbetsgivarorganisationer – är jämnstarka. Därför är det djupt bekymmersamt att den fackliga organisationsgraden, det vill säga andelen anställda som är med i facket, har minskat under många år.
Den fackliga organisationsgraden har sjunkit överlag, från 77 procent 2006 till dagens 67 procent. För arbetare (LO-förbund) har den minskat samtliga år. Bland tjänstemännen (TCO- och Saco-förbund) ökade organisationsgraden under en period, men har nu börjat sjunka igen. Detta är en helt ny och oroväckande utveckling, men det är för tidigt att säga om det är en ny trend.I den omfattande nya rapporten ”Den svenska modellen i fara?”, skriven av professor Anders Kjellberg vid Lunds universitet på uppdrag av tankesmedjan Arena Idé, redovisar vi hittills opublicerade siffror om den fackliga medlemsutvecklingen och identifierar en rad strukturella förändringar som skett på arbetsmarknaden de senaste tio–femton åren:
Skillnaden mellan arbetares och tjänstemäns organisationsgrad har ökat kraftigt. Från att ha legat på en lika hög nivå 2006 (77 procent) har arbetarnas fackliga organisering sjunkit till 59 procent och tjänstemännens till 72 procent. Att en högre andel tjänstemän än arbetare är med i facket är unikt för Sverige.
Skillnaden i organisationsgrad har ökat kraftigt även mellan inrikes och utrikes födda arbetare. Från att ha legat på samma nivå 2006 (77 procent) till att i dag vara 63 procent för inrikes födda arbetare och bara 49 procent för utrikes födda. De senaste två åren har organisationsgraden dessutom sjunkit tre gånger mer för utrikes födda arbetare än för inrikes födda. Skillnaden i facklig anslutning mellan inrikes och utrikes och inrikes födda tjänstemän är inte lika dramatisk, men ändå betydande: 73 respektive 65 procent.
Organisationsgraden är mycket låg bland unga. Bland anställda i åldrarna 16–24 år ligger den på 35 procent. Men sedan 2006 har den bara sjunkit aningen mer än för åldersgruppen 30–44 år, där den i dag är 67 procent.
Den stora och ökande divergensen mellan inrikes och utrikes föddas organisationsgrad är allvarlig av flera skäl. För det första eftersom många utrikes födda har svag anknytning till och jämförelsevis mindre kunskaper om svensk arbetsmarknad. För det andra eftersom många arbetar inom sektorer som redan i dag har låg organisationsgrad och dåliga villkor. För det tredje eftersom nästan hela den framtida sysselsättningsökningen kommer ske bland utrikes födda. Redan 2019–2020 förväntas åtta av tio nya jobb gå till denna kategori, enligt Arbetsförmedlingen. Om facken inte lyckas rekrytera utrikes födda i betydligt högre utsträckning än nu kommer det bli mycket svårt att höja organisationsgraden, vilket på sikt kan undergräva parternas möjligheter att upprätthålla den svenska modellen. Detsamma gäller även i viss mån andra grupper, som unga i arbetaryrken i storstadsområden.
Fackens negativa utveckling saknar helt motsvarighet på arbetsgivarsidan. Tvärtom uppvisar arbetsgivarnas organisationsgrad av en svag uppgång sedan 2006 och är i dag 88 procent, mätt i andelen löntagare som arbetar hos arbetsgivare anslutna till en arbetsgivarorganisation. Arbetsgivarnas höga organisationsgrad är en viktig förklaring till att nio av tio löntagare täcks av kollektivavtal, trots att avsevärt färre än så alltså är medlemmar i ett fackförbund.
I vår rapport gör vi också en framtidsprognos. Om nuvarande trender håller i sig – och facken inte lyckas vända utvecklingen – riskerar organisationsgraden att sjunka från 67 procent 2018 till 63 procent 2023. Bland arbetare skulle det betyda en nedgång från 59 till 52 procent och bland tjänstemän från 72 till 67 procent. Som synes innebär detta en ytterligare vidgad klyfta mellan arbetare och tjänstemän. Med den här utvecklingen skulle alltså nästan fyra av tio löntagare – och nästan hälften av arbetarna – vara oorganiserade om knappt fem år.
Vi vet givetvis inte om vår prognos kommer att slå in. Det kan bli värre. Förra gången Sveriges riksdag fick en borgerlig majoritet (efter valet 2006) stod facken inför ett medlemsras på 9 procent under fyra år och i januariöverenskommelsen finns politiska initiativ som riskerar att rubba maktbalansen på arbetsmarknaden.
Men vi hoppas givetvis att vår prognos slår fel och medlemsutvecklingen vänder uppåt. Det hänger i hög grad på facken själva och förutsätter att de vidtar kraftfulla åtgärder för att rekrytera fler medlemmar i svagt organiserade grupper och branscher. Då krävs dock att facken inte aktivt motarbetas av politiker och arbetsgivarorganisationer, som nu sker.
Den sjunkande fackliga organisationsgraden är inte bara bekymmersam för facken. Eftersom partsmodellen i sin tur är en så central del av den svenska samhällsmodellen i vidare mening, kan konsekvenserna på sikt bli skadliga för svensk ekonomi i stort och därmed för samhällsutvecklingen. Om den svenska partsmodellen ska hålla och fortsätta leverera internationell konkurrenskraft till näringslivet, stabila förhållanden för politiken och reallönehöjningar till alla löntagare – då krävs starka fack.
German Bender
programchef arbetsmarknad, Arena Idé
Anders Kjellberg
professor i sociologi, Lunds universitet
