(diktens Inledning)
I kvällsmörkret på en plats uanför New York, en utsiktspunkt
där man med en enda blick kan omfatta åtta
miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva,
en spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
tigger av förbipassande, ett vimmel av skor som inte
sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glide rihop,
bakom dörrar med plolislås ett ständigt svall av röster.
Hopskjunkna halvsover i tunnelbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också - utan all statistik - att just nu spelas Schubert
i något rum därborta och att för någon är de tonerna
verkligare än allt det andra./Tomas Tranströmer
