Hennes bästa verk, i författarkollegan Per Wästbergs ögon, var Dykungens dotter.
– Det är nog den mest gripande, skakande roman som någonsin har skrivits. Tyvärr blev den hennes sista.
– Hon hade en sorts förmåga att se något hos människor som inte många urskiljde, en sorts okända skikt. Och på det viset vidgade hon gränsen mot det som tidigare inte sagts.
– Hon gestaltade framför allt förnedringen, utsattheten och så kom, eftersom hon var katolik, en glimt om nåd ibland i slutet.
Leif Zern i Expressen:
”Den magiska kraften i Birgitta Trotzigs prosa kan bara förklaras med att hon så konsekvent fullföljer sin vision, att hon inte viker ens en sekund från sina syner och sin vånda, denna rent kroppsliga, på samma gång medskapande och medlevande födelseprocess: hon samlar till en väg av vassa stenar som får fötter och ögon att blöda på läsaren.”
