Stig Östlund

söndag, maj 29, 2011

Att åldras - Getting old

Ålderdomens behag äro mångahanda. Det största ligger i känslan att det icke är långt kvar till aftonen, då man får klä av sig och lägga sig; att man icke behöver stiga upp och klä på sig. Kroppens avtagande i kraft minskar motståndet mot själens fria rörelser; intresset för det timliga avtager; ögat börjar se i fågelperspektiv; stora bagateller läggas ut i förminskad skala, gamla värden omtaxeras, allt upplevat ligger som en ströbänk under ens fötter och man står och växer mitt i sitt förgångna; man har funnit en konstant mitt bland alla variabler, och det är livet: livets ostadighet, allts förgänglighet, allts föränderlighet. Allt upprepar sig; det gives knappast överaskningar; man vet allt förut, väntar ingen bättring, bedrages icke av falska förhoppningar, begär ingenting av mänskorna, varken tacksamhet, trohet eller kärlek, bara lite sällskap i ensamheten. Blir man bedragen, tycker man det hör till pjäsen, och det tröstar en att så sker. emedan det bekräftar ens mening, som man ick önskar vederlagt. Man blir slutligen en glad pessimist, och när man vid upptäckten av ett nytt svek får säga: Si där, va sa jag? så är det ett riktigt nöje.

Norrrlandsättlingen August Strindberg (ur En blå bok)
Textinnehållets tillförlitlighet intygas:
Stig, Norrlänning och en glad pessimist
__________________________________________________________________

Getting old:

Bloggarkiv