 |
| Tomas Lundin |
Uppträdandet i söndags var bisarrt, verklighetsfrämmande och fyllt av konspirationsteorier och attacker på oppositionen som Aleksandr Lukasjenko beskrev som avskum. Själv lovade han att försvara landet in i det sista. Mot den inre fienden och mot NATO-trupper som redan dragits samman vid landets gränser.
Brandtalet som han höll inför anhängare som bussats till Minsk var ett sista desperat försök att visa styrka. Detta samtidigt som omkring 200 000 motståndare som demonstrerade i hela landet skanderade: ”Avgå, avgå!”.
Makten, som Lukasjenko innehaft i ett kvarts sekel, rinner honom nu mellan fingrarna vad han än gör. Ett första tecken är att presidentens tal inte direktsändes av den statliga televisionen – för bara någon vecka sedan fullständigt otänkbart.
Ett annat tecken är att strejkerna vid några av landets största bolag inte bara fortsätter utan också har spridit sig till teknologiparkerna och de speciella ekonomiska zonerna som med låga skatter, subventioner och välutbildad arbetskraft har lockat till sig stora internationella bolag som Coca-Cola och Mitsubishi. På måndagen anslöt sig även anställda vid den statliga televisionen.
Utspelet är dömt att misslyckas.
Slutligen kommer det nu allt fler uppgifter om är att anhängare öppet beskriver valresultatet som riggat, att företagsledare i den viktiga teknologisektorn kräver nyval och att poliser och medlemmar i säkerhetstjänsten lämnar sin tjänst.
På måndagen backade Lukasjenko och sa att han är beredd att dela med sig av makten och tillåta ändringar i konstitutionen. Men nyval, något som han så sent som i söndags beskrev som en dödsstöt för ett oberoende Belarus, var det inte tal om.
Utspelet är dömt att misslyckas. Lukasjenko vill nämligen att protesterna ska upphöra innan förhandlingar om en maktdelning ska kunna inledas. Det är fullständigt orealistiskt – snöbollen är i rullning och växer från timme till timme.
Det inte första gången som Lukasjenko möter protester. Men den här gången är det annorlunda. Avgörande var, för det första, att statsapparatens brutala våld efter valet spreds som en löpeld i de sociala medierna. Bilder på svartklädda poliser som misshandlade handfängslade ungdomar med batonger chockade nationen. Ilskan som rasar är protesternas bränsle.
På ett djupare plan rör det sig, för det andra, om att bilden av Lukasjenko som en garant för stabilitet, säkra jobb och en statsekonomi som har råd att finansiera sjukvård och universitet har rämnat.
Det viktigaste skälet är att Moskva har börjat höja priserna på olja som Belarus länge fått till subventionerade priser och sedan sålt vidare till världsmarknadspriser. Det innebär att Lukasjenkos hela affärsmodell plötsligt har blivit makulatur. Miljarder kommer att saknas i statskassan.
För Vladimir Putin är situationen besvärlig.
Med andra ord: Stabilitets- och välfärdslöftet – som fått många att uthärda repression och ofrihet – visar sig vara ihåligt. Lägg till det att han svikit i kampen mot coronaepidemin, gjort sig löjlig över rädslan i befolkningen och rekommenderat vodka och bastubad för att få bukt med viruset.
Vad händer nu? Frivilligt lär Lukasjenko inte ge upp. Men frågan är hur mycket stöd han har i säkerhetsapparaten, försvaret och de politiska maktcirklarna. Ingen vill stå på förlorarsidan ifall Lukasjenka jagas bort. En revolt inifrån statsapparaten kan inte uteslutas.
För Vladimir Putin är situationen besvärlig. Risken för att exemplet från Belarus ska sprida sig finns. Belarus är också en strategisk buffertzon. Men att ingripa militärt skulle vara ett våghalsig äventyr med svårbedömbara följder. Avgörande – sett ur Putins perspektiv – är att det under demonstrationerna de senaste dagarna varken har setts EU-flaggor eller hörts krav på en snabb västorientering. Till skillnad från den orangea revolutionen i Ukraina 2014 som slutade blodigt.
