Stig Östlund

tisdag, mars 03, 2020

Naomi Kleins brandtal om klimatet smittar av sig



Naomi Kleins nya bok ”I lågor” har kanske inte samma tyngd som ”Det här förändrar allt” från 2014. Men hennes artiklar om tio års engagemang för klimatet mäter upp det senaste decenniet på ett oroväckande vis. Lysande och engagerande, skriver Lars Linder. 


Naomi Klein
”I lågor. Ett brandtal till världen för en Green New Deal”
Övers. Fredrika Spindler

Ordfront, 289 sidor

I augusti 2017 tar författaren Naomi Klein med sig familjen och reser på semester till en vidunderlig trakt i British Columbia där Kanadas djupgröna skogar möter Stilla havets vidder. Här har hon sina rötter, här bor hennes föräldrar, det är en plats som bara kan nås med färja eller pontonflygplan.

Hon och maken har ett hårt arbetsår bakom sig och ska nu äntligen koppla av i naturen från den klimatkamp hon sedan länge ägnat veckans alla dagar. Vandra i skogarna, paddla i havet. Och enligt alla prognoser är väderutsikterna storslagna: varmt, strålande sol, blå himmel.

Men det blir aldrig någon riktig sol. Ljuset är dämpat, världen är insvept i en dimmig, vit filt och det är så kyligt att man behöver en extra tröja mitt på dagen. Luften besvärar andningsorgan och ögon, hon själv får allergiska problem och sonen får hudutslag.

Det var en sommar då stora delar av västra Amerika stod i lågor, och nu låg röken från bränder i Kanada och Kalifornien tät över ett område stort som halva Europa. Även i orörda och fridfulla trakter där det inte brann blev livet svåruthärdligt.

Efter åratal av kamp mot klimatförändringar och rovdrift på miljö och människor fann sig Naomi Klein alltså ohjälpligt infångad i just den ångestfyllda framtid hon så länge och ihärdigt varnat för.

På sätt och vis är det också de åren hon sammanfattar i sin nya bok ”I lågor”, där hon samlat en rad artiklar, essäer och anföranden om klimatfrågan sedan 2010. Eller, mer exakt: frågan om klimat och global rättvisa. För Naomi Klein är det i stort sett samma sak; det rofferi som en gång förslavade människor och koloniserade världen och det som nu ödelägger planeten är två sidor av exakt samma mynt.


Det är kapitalismen, dumskalle, och den som vill slåss mot energibolagens rovdrift på klimatet bör också slåss för alla de människor och ursprungsfolk som förtrycks av samma krafter. Vår tids många korsande kriser är sammanlänkade, och därför, menar hon, bör även kampen mot dem vara det.

Nu är ”I lågor” knappast samma sorts ögonöppnare som den imponerande tegelstenen ”Det här förändrar allt” från 2014. Texterna drar åt olika håll, alla har inte samma aktualitet och de tyngs av omtagningar eftersom de ursprungligen vänder sig till olika auditorier och läsare.

I gengäld får boken en speciell slagkraft av att den så att säga mäter upp det decennium då klimatkatastrofen blivit påtaglig för alla. Varje nytt år av orkaner, översvämningar och megabränder bidrar till att ge hennes ord en djupare och mer profetisk klang.

I det första reportaget, från 2010, besöker hon Mexikanska gulfen 2010. Oljeplattformen Deepwater Horizon har just exploderat och pumpar som bäst ut osannolika mängder olja i havet. Trots varningar och kända olycksrisker har BP chansat och kört på med sin djuphavsborrning, bara för att efter katastrofen på ett beklämmande, närmast parodiskt sätt försöka försköna och ljuga bort skadorna.

Parallellen till de stora fossilbolagens sätt att hantera klimatfrågorna är bara alltför uppenbar.

Året därpå uppsöker hon mörkrets hjärta, den stora tankesmedjan Heartland Institute som gjort klimatförnekelse till affärsidé. På en konferens hör hon talare efter talare lufta misstanken att klimatpropagandan i själva verket är en konspiration för att döda den fria kapitalismen.

Hennes dräpande slutsats är att de på sitt sätt har alldeles rätt. De har förstått att klimatfrågan, tagen på fullt allvar, kräver en omställning så stor att den faktiskt skulle innebära slutet för den kapitalistiska ordningen som vi känner den.

Bäst, alltså, att ljuga bort alltihop.

År för år blir boken alltmer politisk i sitt anslag. Naomi Klein tror inte ett ögonblick på de små stegens förändringar, på gröna punktskatter och duktiga konsumtionsval. Hon vill välta bordet och se en kraftsamling som i ett slag banar ny väg för hela klimatpolitiken. Hon tror på aktivism, på motstånd och grus i maskineriet, på människor som går ut på gatorna och kräver handling. En av hennes nya idoler är följaktligen Greta Thunberg (en beundran som är ömsesidig, förstår man av några Thunberg-citat på bokens omslag).

Och följdriktigt argumenterar hon mot slutet alltmer vältaligt för den gröna giv, Green New Deal, som demokraten Alexandria Ocasio-Cortez lanserat i den amerikanska kongressen och som är ett program för en offensiv miljöpolitik med offentliga åtaganden i stil med Franklin D Roosevelts New Deal på 1930-talet.

Naomi Klein är en lysande och väl påläst skribent med ett smittande engagemang, och det är lätt att dela hennes raseri över den motbjudande lobbyverksamhet mot bättre klimatvetande som pågått oförtrutet sedan 1980-talet och som möjligen redan försenat den nödvändiga omställningen över the tipping point.

Visst blir hon ibland agitatorisk i överkant, som när hon förenklar världens energiproblem till att handla om Exxons skurkaktighet, eller målar gräsrotsrörelsens framtid i väl rosiga färger – men alldeles oavsett olika reservationer så är utvecklingen nu sådan att alla försiktigare alternativ till hennes stora idé om en radikal politisk mobilisering för varje år, och varje dag, förlorar i trovärdighet.

Röken tätnar.

Bloggarkiv