Tes: podcasten har gjort sommarpratet överflödigt. Det finns inget egenvärde i att höra kändisar, forskare och vanliga dödliga prata om sig själva i radio, när de flesta verbalt begåvade av dem redan har en podd eller regelbundet gästar andras.
Poddformatet är dessutom överlägset. Den friare formen har förmågan att locka fram människors allra mest spirituella sidor. I poddarna finns en lekfullhet, en spontanitet i vilken infallen kan gro fritt, till skillnad från i sommarpratens kompakta monotoni.
Att programmet blivit irrelevant är kanske inte mycket att orda om. Men måste det vara så uselt? Inte ens en genomsympatisk person som skräckförfattaren Mats Strandberg är det minsta intressant att lyssna på, när man redan från början vet vad som ska komma: en knepig barndom. En övervunnen svårighet. En exceptionell framgång. Jaha?
Då har ändå Strandberg föresatsen att tala om berättelser, narrativ och skräckgenren rent allmänt. Trots det, och ironiskt nog, avviker han inte nämnvärt från den ur granit huggna mallen. Det är småstad, mobbning och homofobi, utbrändhet och ett glassigt men tomt mediajobb. Till slut så kärleken – maken Johan – och succén med ”Cirkeln” och Engelsforstrilogin.
Att interiörerna är genomtänkta, med återkommande referenser till Stephen King och andra populärkulturella fenomen från 80-talet, gör i slutändan mycket lite för helhetsintrycket. Det är samma historia som alltid; samma färglösa hemma hos-reportage från en själ som formatet kramat egenarten ur.
Allt det här har sagts förut, och om betydligt sämre sommarprat än Mats Strandbergs. Till honom vill jag därför säga: förlåt! Det är inte du. Men det är definitivt inte heller jag./Rebecka Kärde, DN
