Niklas Rådström: Vad fotboll kan lära oss om etik

Det är naturligt att bli ledsen när fotbollslaget man hejar på förlorar en match. Men det som skiljer den inbitne fotbollssupportern från den allmänna påhejaren är hanteringen av besvikelsen. Oväntat nog kan delar av supporterkulturen ses som en god grogrund för ett mer tolerant och demokratiskt samhälle.

En riktig fotbollssupporter hänger sig åt sitt lag i ur och skur och är ständigt beredd på att bli besviken. 
Så trotsade det svenska landslaget alla onda förutsägelser och gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM 2018. Uppgivenheten efter den tyska frisparken i de sista sekunderna av gruppspelets andra match är som bortblåst. Ändå vet vi att supportrarnas vilt studsande, jublande massa på läktaren snart kan bytas ut mot modstulna ansikten, hålögda blickar och hopsjunka kroppar som tycks ha förlorat sin livsgnista.

Supporterns normaltillstånd är besvikelse. När laget har framgång är det en känsla som släpper för stunden, men det lyckade resultatet är bräckligt och skört och måste därför avnjutas så intensivt att tvivel över hur länge ­euforin ska hålla i sig snart fräter hål i det. Då är besvikelsens normaltillstånd en betydligt tryggare plats att vara på. Således dags att dra tillbaka sitt supporterengagemang från den internationella arenan för att med det egna klubblaget och dess placering i den nationella ligan handskas med sin frustration.

Denna ständiga hantering av den egna besvikelsen kan vara positivt stärkande i så måtto att den tvingar till uthållighet, ståndaktighet, hopp och framtidstro. Men den är också en grund till de sämsta sidorna av såväl supporterkulturen som vissa strömningar i samhället i övrigt. Inom politiken har det sin motsvarighet i de populistiska rörelser som närs av ett fritt kringsvävande missnöje som inte sällan kanaliseras till demonisering av motståndaren, förakt för rättssystemet och slutligen pöbelupplopp och våld

Det spel som pågår på planen är alldeles för komplext för att i annat än enskilda incidenter ge uttryck för den sortens förenklingar. Också fotbollens stränga och tydliga regelverk och det faktum att såpass många spelare ingår i lagen på planen, och i de flesta fall dessutom måste delta under hela matchtiden, gör att spelet nästan aldrig, ­åtminstone i högre divisioner, urartar till den brutalitet som vi i olyckliga stunder kan se på läktarna, vare sig i tanke eller handling.

En inbiten supporter kan ses som något av en dygde­etiker. Supportern är långsiktigt trogen sina ideal och värderingar och sin tro på att det egna laget bär och delar dessa. Det är en dygdekänsla som kan vara så stark att den manar till ett livslångt engagemang. Också när livet och dess krav på arbete, familjeplikter och intressen hindrar supportern från att ta del av spelet och tvingar honom att på sin höjd följa tabellpositionen genom ett förstrött ­ögnande genom tidningsnotiserna, förblir vanligen banden till klubben obrutna.

Supportern vare sig förförs eller nedslås i sitt engagemang för klubben, det tillfälliga matchresultatet eller ­tabellpositionen. Lika lite som dygdeetikern betraktar ­resultatet av enskilda handlingar som avgörande för sitt moraliska ställningstagande ser supportern sitt lags ­tabellplacering för dagen som avgörande. Tvärtom kan det vara just när klubbens själva identitet är hotad som supportern känner sig stärkt. 

Kanske är det i själva verket detta normaltillstånd av besvikelse som fördjupar supporterns hän­givenhet. Känslan av brist och beredskapen för förlust gör över­tygelsen viktig. Likt dygdeetikern är fotbolls­supportern ofrånkomligt en utopist som försöker övertyga sig själv om en framtid som utmärks av befrielse från denna oroliga beredskap. Det är en övertygelse som ibland förses med en så hård armering att den blir opåverkad och blind för allt annat.

När Thomas More en gång konstruerade termen utopiasammanfogade han två grekiska ord som tillsammans ­betyder "ingen plats". Han anspelade dessutom på att en närbesläktad ordsammansättning, eutopia, vilket betyder "bra plats", på engelska uttalas likadant. Både dygdeetikern och supportern förstår att den utopi de håller fast vid ingenstans står att finna. Men de vägrar ändå att släppa tanken på att det är den goda plats mot vilken de trots allt måste sträva.

Just denna envishet i övertygelse och uthållighet är vad supportern igenkänner, delar och i viss mån även respekterar hos andra klubbars supportrar. Supportrar förenas av en förståelse för den egna övertygelsens nödvändighet. Trots att det någon gång kan få förfärande och brutala ­uttryck, finns här en grund för det samförstånd och de samtal som är en förutsättning för den demokratiska tanken. 

Grundläggande för demokratin är att vi kan respektera de åsikter vi inte delar, så länge de formuleras inom ramen för de värderingar vi ser som gemensamma och omistliga för det öppna samhället. På samma sätt är en intensiv hängivenhet som andra supportrar känner för andra klubbar en självklarhet för supportern. Det är inget som urholkar hans eller hennes engagemang, utan snarare stärker det.

Denna på olikheter grundade samhörighet är en förutsättning för ett öppet samhälle och kanske är det så att de mest infekterade konflikter vi känner endast kan lösas genom att vi igenkänner och visar förståelse för den andres legitima intressen, även då vi motsätter oss dem. Paradoxen i en konflikt ligger i att det är själva motsättningen som är det de stridande har ­gemensamt och som således även är den plats där de kan mötas. 

De vars engagemang endast tycks väckas då det egna laget har framgångar kallar den envetne supportern med avståndstagande förakt, eller möjligen distanserat överseende, för medgångssupportrar. De inte bara sviker laget vid motvind och stampande sjöar. De ser dessutom till att utnyttja medgången och dess varma länsvind. Medgångssupportern tar del av vinsten, men låter andra bära förlusten. Häri liknar de marknadsliberala bankmän och företagsledare som vill se vinster oreglerade, men som när förluster uppstår på grund av konjunktur eller egna felbedömningar bönar om att samhället ska ta ansvar och täcka förlusterna.

Moralfilosofiskt kan medgångssupportern liknas vid den utilitarist som enbart ser till värdet i en handlings ­resultat. För den sanne supportern är det en beklämmande hållning som saknar förståelse för livet i dess fulla komplexitet. Utilitaristen har inget på en fotbollsläktare att göra utan kan nöja sig med sportsändningarnas matchsammandrag, målrepriser och tabellställningar. Att ­enbart vid matchvinster under blå himmel stå i en ­jublande folkmassa, men inte sammanbitet uthärda duggregnet och snålblåsten vid en hemmaförlust, är en hållning för vilken den envetne supportern på goda grunder saknar respekt.

På gott och ont liknar de större lagen som supportrarna följer nationalstater. Liksom nationalstaten representerar ett lag vanligen en region med en ibland vagt flytande, men ändå urskiljbar identitet. Denna kan knytas inte bara till ett geografiskt område utan även till klass, kulturella traditioner, mentalitet, gemensamma ritualer, etc. Dessa kan visa sig vara förbluffande konstanta över tid, trots de omfattande förändringar som ett lag kan genomgå på grund av ekonomi, spelarrekrytering, tabellplacering, tränarideologi och annat. 

Liksom nationalstaten kan skapa utrymme för en aggressiv och exkluderande nationalism, kan fotbollslaget ge uttryck för en destruktiv och exkluderande supporterkultur. Men egentligen är nationalismen lika lite beroende av nationalstaten som den frustrerade och vålds­benägne huligansupportern är av det lag som denne ser som sitt eget. Nationalstaten och laget kan för ­extremnationalisten och fotbollshuliganen tjäna som ursäkt för deras exkluderande, destruktiva och inte sällan kriminella beteende, men är vare sig dess orsak eller ens förutsättning.

De större fotbollslag som byggts upp kring en geografisk ort, eller som ibland är knutna till en arbetsplats eller en folkgrupp, har en märkvärdig förmåga att hålla fast vid sin identitet över tid. Finns det flera ledande ligalag inom ett ­område står de inte sällan för specifika sociala grupper som definierats av sin klass eller sin historia. Även om spelarna helt byts ut inom ett par säsonger, och kanske till den största delen består av individer utan tidigare förankring i klubben, håller laget kvar sin profil och särart.

Det lag som jag sedan flera decennier betraktar som mitt eget, eftersom det har sina rötter i den del av Stockholm där jag vuxit upp, brukar anses som förankrat i arbetarklassen. Det är samtidigt det lag som lockar den största publiken i ligan och har en mycket stor och hän­given supporterskara. Lagets självbild kännetecknas ibland av en grandios självöverskattning, men oftare av en lakonisk underdogattityd. Att de flesta av spelarna är inflyttade påverkar knappt lagets identitet eller dess supportrars självbild. Det säger något om hur tålig en gruppidentitet trots allt är också då den utsätts för nya impulser och erfarenheter. Kanske ­säger den även något om att såväl den personliga identiteten som gruppens är en föränderlig materia som utvecklas och förs vidare.

Det lär vara så att en människas celler helt byts ut under en sjuårsperiod. Ändå ser vi oss som samlade identiteter som behåller våra egenskaper och särdrag över lång tid, oftast hela livet. Vad supporterkulturen i sina goda stunder visar, och de är långt fler än de destruktiva, är hur tålig den egna självbilden – och i sin förlängning även nationalstatens självbild – trots allt är vad gäller utmaningar kring integration, etnicitet och identitet.

Extremnationalisten och huligansupportern ser sin självbild i grunden hotad av förändringar och av sina motståndare. Normalsituationen är emellertid sådan att ­rivaliserande supportrar tar samma buss eller tunnel­bana hem när matchen är över.

Niklas Rådström

Författare och ledamot i samfundet De Nio